Pappa hade ju fotograferat i hela sitt liv.
När jag kom ut i köket hade Anna redan lyft bort kartongen.
– Kan du lägga tillbaka den, är du snäll?
– Jag ville bara titta.
– Den ska stå i kylskåpet till halv sju.
– Till halv sju?
– Ja.
– Jag har alltid lärt mig att tårta serveras i början.
– Hos er kanske.
Anna stelnade till.
Jag förstod genast att det där hade kommit ut fel.
Men orden gick inte att ta tillbaka.
– Hos oss? upprepade hon.
– Jag menar bara att olika familjer gör på olika sätt.
– Självklart, sa hon. Numera kan man tydligen förklara allt så.
Jag satte tillbaka kartongen över tårtan.
– De andra kommer vid sex. Jag vill hinna få allt klart innan dess.
– Gå du. Jag tar hand om det här.
– Du behöver inte ta hand om någonting.
– Man försöker ju bara hjälpa till…
– Anna, verkligen. Det behövs inte.
Det blev tyst.
Sedan sa hon något jag inte alls var beredd på.
– Erik sa faktiskt att du skulle behöva mig.
Jag såg på henne.
– Vad sa han?
Hon ryckte på axlarna.
– Att du knappast skulle klara den här kvällen ensam.
Köket kändes plötsligt alldeles för trångt.
– När sa han det?
– I går.
Jag vände blicken mot vardagsrummet.
Erik stod inte längre vid altandörren.
Jag gick ut i trädgården.
Han stod vid grillen tillsammans med Anders, pappas vän, som just hade kommit.
Jag väntade tills Anders gick in.
– Kan vi prata?
Erik tittade på mig.
– Nu?
– Ja. Nu.
Vi gick bort mot husets sida.
– Har du sagt till din mamma att jag inte skulle orka med kvällen?
Först såg Erik ut som om han inte förstod.
Eller så låtsades han.
– Va?
– I går sa du till henne att jag skulle behöva hennes hjälp.
– Jaha.
Det där lilla ”jaha” gjorde mig argare än allt annat.
– Varför?
– Maria, jag sa bara att det skulle bli mycket folk och att det säkert kunde vara skönt med lite hjälp.
– Bad jag dig om hjälp?
– Nej.
– Så varför gjorde du det då?
Han blåste ut luft genom näsan.
– Du vet hur mamma är. Hon vill känna sig nyttig.
– Hon är inte nyttig. Hon möblerar om hela huset.
– Gör inte en grej av det här.
– Det är hon som gör en grej av det.
– För att du hugger på allt.
Jag stirrade på honom en sekund.
– Ursäkta?
Erik sänkte rösten.
– Maria, det är din pappas födelsedag. Vill du verkligen bråka med min mamma om en blomvas just i dag?
– Det handlar inte om någon blomvas.
– Vad handlar det om då?
– Om att hon gör precis som hon vill i mitt hem, och du beter dig hela tiden som om det är jag som är överkänslig.
Erik svarade inte.
Från grinden hördes skratt.
De första gästerna hade kommit.
Jag ville inte ställa till med en scen.
Därför sa jag bara:
– Säg åt henne att inte ändra på något mer.
– Okej.
– Jag menar det. Säg det på riktigt.
– Jag ska.
Den följande halvtimmen verkade det faktiskt fungera.
Anna log.
Hon bryggde kaffe.
Hon pratade med pappa.
Hon sa till och med:
– Lars, i dag ska du bara sitta ner. Det här är din dag.
Pappa mötte min blick och log.
För ett ögonblick tänkte jag att det kanske var jag som hade överreagerat.
Sedan gick jag in i köket för att hämta vatten.
De tre stora salladsskålarna var borta.
Jag stannade mitt på golvet.
Sedan öppnade jag kylskåpet.
Där stod de.
– Vem ställde in dem här?
Anna stod vid diskhon.
– Det gjorde jag.
– Varför?
– För att allt inte behöver stå framme på bordet samtidigt.
– Men vi ska äta snart.
– Då tar vi ut dem då.
– Anna.
Hon vände sig om.
– Ja?
– Snälla, plocka inte undan det jag redan har ställt fram.
– Det kommer att vissna.
– Nej, det gör det inte.
– Ruccola ska inte stå i sol.
– Bordet står i skuggan.
– Vid sex ligger solen fortfarande på.
Jag gick fram till kylskåpet och lyfte ut alla tre skålarna igen.
Anna skrattade till.
Inte högt.
Det var ett sådant där kort, misstroget skratt.
– Ska du verkligen ställa tillbaka allt efter mig?
– Ja.
– Det här börjar bli löjligt.
– Då kan du låta bli att flytta på saker.
På kanten av diskbänken stod en stor ugnsform i glas med lock.
– Vad är det där?
Anna tvekade ett ögonblick.
– Inget särskilt.
Jag tog av locket.
Panerat kött.
Minst trettio skivor.
– Har du tagit med det här?
– Ja.
– Varför då?
– Jag tänkte att det kunde behövas riktig mat också.
– Vi kom överens om att du inte skulle ta med någonting.
– Erik tycker om det.
– Det är inte Eriks födelsedag.
Annas ansikte förändrades.
– Du behöver inte tala till mig på det där sättet.
– Jag talar helt normalt.
– Du har betett dig hela eftermiddagen som om jag vore din fiende.
– Hela eftermiddagen har jag bett dig att inte göra om allt.
– För att det är kaos.
– Det är inte kaos.
– Jo, det är det visst. Köttet är inte klart än, och tillbehören står inte där de borde.