– De står ute, tårtan har du gömt undan och dryckerna står huller om buller…
– Allt är precis där jag hade tänkt att det skulle vara.
Anna lade ifrån sig kökshandduken.
– Jaha. Då så.
Hennes röst blev med ens hårdare.
– Firandet kommer att gå till på det sätt jag har sagt.
Efter den meningen hördes till och med sorlet från vardagsrummet tydligare.
– Ursäkta?
– Vi behöver inte låtsas som om ingen ser vad som håller på att hända. Jag har ordnat familjehögtider i trettiofem år. Jag vet hur sådant ska skötas.
– Det här är inte din familjehögtid.
– Min sons familj är också min familj.
– Ja. Men det här är vårt hem.
– Det är Eriks hem också.
– Självklart.
– Då ska du inte hela tiden säga ”mitt hus”.
– Jag sa i mitt eget hem.
– Det är samma sak.
– Nej, Anna. Det är det faktiskt inte.
Just då kom Erik in i köket.
Antingen i precis rätt ögonblick.
Eller i det allra sämsta.
– Vad händer här?
Anna vände sig genast mot honom.
– Ingenting. Din fru har bara blivit sårad igen.
– Jag är inte sårad, sa jag. Hon sa att festen ska bli som hon bestämmer.
Erik såg på sin mamma.
– Mamma…
– Kom inte här och säg mamma på det där sättet. Någon måste hålla ordning.
– Vilken ordning? frågade jag.
– Till exempel placerar man inte gäster hur som helst.
Jag stelnade till.
– Vilka gäster?
Anna svarade inte.
Jag gick ut i vardagsrummet.
På bordet stod små kort i gräddvit kartong.
Med namn på.
En bordsplacering.
Till min pappas födelsedag.
Pappa hade hon satt vid kortändan.
Erik hade hon placerat bredvid sig själv.
Mig hade hon satt på andra sidan.
Eva hamnade bland barnen.
Och farbror Anders längst bort vid terrassdörren.
Jag plockade ihop korten ett efter ett.
Anna kom efter mig.
– Låt dem vara.
Jag tog hela högen och lade ner den i kökslådan.
– Det blir ingen bordsplacering.
– Jo, det blir det.
– Nej.
– Jag har redan gjort den.
– Och nu har jag lagt undan den.
Några samtal i vardagsrummet dog bort.
Fler hade börjat lyssna.
Anna märkte det.
Och då gjorde hon sitt misstag.
Hon vände sig inte till mig.
Hon vände sig till min pappa.
– Lars, säg ni. Tycker ni verkligen att det är normalt att folk på en sådan här tillställning sätter sig precis var de vill?
Pappa ställde ner sitt glas.
– Ja.
Anna blinkade till.
– Förlåt?
– Jag tycker att det är helt normalt.
Eva böjde ner huvudet för att dölja att hon log.
Pappa fortsatte:
– Själv vill jag sitta bredvid Anders. Vi har nämligen något ouppklarat sedan fyrtio år tillbaka.
Farbror Anders brast ut i skratt.
Annas ansikte stramades åt.
Jag trodde att saken var över där.
Det var den inte.
Under middagen försökte hon styra vem som skulle ta hur mycket, hon påpekade att den grillade paprikan var ”lite väl modern”, och tre gånger frågade hon Erik om han inte ville ha panerad schnitzel.
Tredje gången svarade Erik:
– Mamma, jag vill inte ha.
– Men du har alltid tyckt om det.
– Inte just nu.
– Är det för att Maria sitter här och tittar?
Gaffeln stannade i min hand.
Erik satte ner sitt glas.
– Det är för att jag inte vill ha.
Anna lutade sig bakåt.
– Jag förstår.
Då harklade sig pappa plötsligt.
– Jag tar gärna en bit.
Alla tittade på honom.
Annas ansikte ljusnade.
– Där ser du!
Hon lade upp en skiva åt honom.
Pappa smakade.
Tuggade långsamt.
Sedan sa han, fullständigt lugnt:
– Gott.
Anna såg belåtet på mig.
Men pappa var inte färdig.
– Fast den grillade karrén är bättre.
Farbror Anders skrattade högt.
För ett ögonblick släppte spänningen.
Senare, när kvällen hade börjat mörkna, bar jag in tårtan.
Karl släckte trädgårdsbelysningen, och kvar fanns bara lyktorna och ljusen.
Det var först då jag såg riktig rörelse i pappas ansikte den kvällen.
När han fick syn på den lilla kameran på tårtan började han skratta.
– Var har ni fått tag på den där?
– Från mammas gamla album, sa Eva.
Pappa såg på mig.
Det glittrade i hans ögon.
Anna blev tyst i samma stund.
Kanske för första gången den dagen.
Efter tårtan plockade farbror Anders fram det gamla fotoalbumet.
Svartvita bilder.
Sommarkolonier vid kusten.
Gamla motorcyklar.
Lars med skägg, tjugotre år gammal.
Vi skrattade.
Pappa berättade historier.
Barnen ställde frågor.
Och sakta började allt likna det jag från början hade önskat mig.
Vid halv tio började gästerna röra sig hemåt.
Eva hjälpte till att samla ihop tallrikarna.
Erik gick ut med soporna.
Anna stod kvar i köket.
Jag trodde att allt äntligen var över.
Sedan såg jag att hon grät.
Inte dramatiskt.
Hon torkade bara ögonen med en bit hushållspapper.
– Vad har hänt? frågade jag.
– Ingenting.
– Anna.
– Jag sa att det inte var något.
Jag visste inte vad jag skulle göra.
Till slut satte jag mig mitt emot henne.
Under en lång stund satt vi bara där.