– Från och med i dag är det jag som bestämmer över din lön.
Margareta sa det vid vårt matbord en söndagseftermiddag med en sådan självklarhet att hon lika gärna kunde ha meddelat att mjölken var slut.
Gaffeln blev hängande i min hand.
Min man, Erik, satt bredvid mig och teg i flera sekunder. Mittemot oss satt hans mamma och skar upp det som återstod av en hembakad nötrulle, trots att det redan var slutet av oktober och ingen hade bett henne baka någonting alls.
– Ursäkta? fick jag till slut ur mig.
Margareta lade ifrån sig kniven.
Hon var sextioett år, med kastanjebrunt hår som alltid var fönat till perfektion och en blus så slätstruken att den såg nyinköpt ut, även när hon bara tittade förbi. Erik och jag bodde i en trerumslägenhet i ett av Jönköpings nyare bostadsområden. Hon själv bodde på köravstånd, i Vadstena.
– Jag sa att det får vara nog nu, fortsatte hon. – Ni tjänar båda ordentligt, och ändå hör jag hela tiden att ni inte ska lägga pengar på det ena, att ni sparar till det andra och att något får vänta till nästa månad. Någon måste skapa ordning.
Först trodde jag att hon skämtade.
Sedan såg jag Eriks ansikte.
Han log inte.
– Margareta, sa jag långsamt, min lön har du ingenting med att göra.
– Ja, jag misstänkte att du skulle säga just det.
– Därför att det är sant.
– Nej, lilla vän. Sanningen är att min son har arbetat på samma företag i elva år. Han jobbar övertid, reser, ordnar allt som behövs, och du…
– Mamma, avbröt Erik.
– Låt mig tala till punkt.
Hon höjde inte rösten. Det var just därför det blev så obehagligt.
– Och du, fortsatte hon, får varje månad in en fin lön på ditt konto. Men så fort det handlar om att hjälpa familjen, då dyker det plötsligt alltid upp någon ursäkt.
Då förstod jag vad saken gällde.
Tre dagar tidigare hade Margareta ringt Erik och frågat om vi kunde låna ut femtiofemtusen kronor till hans syster, Maria.
Maria var fyrtio år, frånskild och hyrde en skönhetssalong i centrala Jönköping. Under de senaste sex åren hade hon minst tre gånger hamnat i en situation där hon ”bara tillfälligt” behövde pengar.
En gång handlade det om elvatusen kronor.
En annan gång om tjugotvåtusen.
Och en gång ville hon att ett privatlån skulle tas i Eriks namn.
Den kvällen hade jag bara sagt till min man:
– Om du vill hjälpa henne med pengar ur ditt eget sparande kan vi prata om det. Men vår gemensamma buffert rör vi inte.
Erik hade svarat:
– Jag håller med.
Åtminstone var det vad jag trodde då.
Nu lutade sig Margareta fram över bordet.
– Familjen är ingen post i ett bokföringsprogram, Anna.
– Det håller jag med om.
– Varför sa ni då nej?
– Därför att det gäller femtiofemtusen kronor.
– Pengar som ni har.
– Det betyder inte att vi är skyldiga att ge bort dem.
Margareta såg först på mig och sedan på Erik.
– Ser du? Det är precis det här jag menar.
Min man drog en tung suck.
– Mamma, sluta nu.
– Det tänker jag inte göra. Det rimliga vore att ekonomin sköttes av någon som förstår vad som faktiskt är viktigt.
Jag skrattade till, men inte för att något var roligt.
– Och den personen skulle vara du?
– Ja.
Då lyfte även Erik blicken.
Margareta fortsatte utan att tveka:
– Varje månad skulle ni föra över en bestämd summa till mig. Jag skulle lägga undan den, fördela den och se till att allt räckte. Och om någon i familjen behövde hjälp skulle det inte bli en cirkus varje gång.
– Jag kommer inte att föra över min lön till dig.
– Det vore bättre om du gjorde det.
– För dig, ja.
– Anna!
Det var då Erik sträckte sig efter den svarta datorväskan som stod vid hans stol.
Jag förstod inte varför han hade tagit med den in i matsalen. Tidigare hade han sagt att han behövde gå igenom några arbetsdokument inför måndagsmorgonen.
Han öppnade väskan, tog fram ett vikt papper och lade det utan ett ord framför sin mamma.
Margareta tittade först bara ner på det.
Sedan rann färgen ur hennes ansikte.
Och det var först då jag blev riktigt rädd.
– Vad är det där? frågade jag.
Erik vände inte ens blicken mot mig.
– Ett kontoutdrag.
– Jag ser att det är ett bankpapper, sa Margareta vasst.