– Då föreslår jag att du läser tredje sidan.
Min svärmor rörde inte vid papperet.
– Varför skulle jag göra det?
– För att det är därför jag tog med det hit.
Det blev så tyst i rummet att jag bara hörde väggklockans torra tickande.
Till slut drog Margareta ändå handlingarna till sig.
Hennes blick fastnade på en enda rad.
Sekunden därpå slog hon ihop papperen med en smäll.
– Det här tar vi inte vid middagsbordet.
– Jo, det gör vi, sa Erik lågt. – Det är precis här vi tar det.
– Kan någon vara snäll och förklara för mig vad som pågår? bröt jag in.
Först då såg Erik på mig.
Han såg utmattad ut, som om han hade burit på något alldeles för länge.
– För tre veckor sedan fick jag ett meddelande från banken om ett gammalt sparkonto.
– Vadå för gammalt konto?
– Ett konto som pappa öppnade åt mig för länge sedan.
Margareta hann före honom.
– Erik, sluta nu.
– Nej.
Eriks pappa, Lars, hade varit död i fyra år. Han var en stillsam man, elektriker hela sitt yrkesliv, och när familjen grälade brukade han oftare gå ut i trädgården än blanda sig i.
Jag hade bara känt honom i sex år.
Men en sak visste jag: han skrev upp allt. Inköpslistor, service på bilen, mediciner, till och med bensinkostnaderna för sommarresorna till Båstad.
Erik pekade på utdraget.
– Pappa öppnade ett sparkonto åt mig 2008. Det var inga enorma summor i början. Han satte in två, tre tusen kronor i månaden, senare mer. Han sa att det kunde bli till hjälp någon dag, till en bostad eller till barn.
– Varför har jag aldrig hört talas om det? frågade jag.
– Det hade inte jag heller gjort. Inte på länge.
Margareta reste sig tvärt.
– Jag vill ha kaffe.
– Mamma, sätt dig.
– Du talar inte till mig på det sättet.
– Hur ska jag tala till dig då?
Jag stelnade till.
Erik hade aldrig någonsin använt den tonen mot sin mamma.
Långsamt sjönk Margareta tillbaka på stolen.
– Det där kontot avslutades för flera år sedan, sa hon.
– Ja. Under 2019.
– Då finns det väl inget att diskutera?
– Jo. Vart pengarna tog vägen.
Margaretas läppar pressades ihop till ett smalt streck.
Erik vände utdraget mot mig så att jag också kunde se.
På sidan fanns flera äldre transaktioner.
Bredvid en av raderna hade någon ringat in beloppet med tjock penna:
478 000 kr.
Mottagare: M. A.
Margaretas fullständiga namn var Margareta Andersson.
– Gick pengarna… till dig? frågade jag.
Hon svarade inte.
Det gjorde Erik.
– Ja.
– Men varför?
– Det är just det jag också vill veta.
Margareta skakade på huvudet.
– Det där pratade jag och din far igenom hundra gånger.
– Jag var inte med i något sådant samtal.
– Du var ung.
– Jag var trettio.
– Det spelar ingen roll.
– Pappa sparade pengar åt mig i mer än tio år. Och strax innan Anna och jag köpte lägenhet förde ni över nästan alltihop till dig.
– Inte ”ni”. Det var din far som gjorde överföringen.
– För att du bad honom.
Margareta vände blicken mot mig.
– Ser du? Det är därför man inte ska lägga sig i allt.
– Jag har inte sagt ett ord, svarade jag.
– Men det är på grund av dig han river upp det här.
Erik slog handflatan i bordet.
Inte hårt, men tillräckligt för att tallrikarna skulle skallra.
– Försök inte lägga det på henne.
Margareta blev tyst.
– I tre veckor har jag följt spåren, fortsatte Erik. – Jag har ringt banken. Jag har gått igenom pappas gamla pärmar. Och jag har pratat med Maria.
– Med Maria? sa jag.
Det var först då Margaretas ansikte verkligen förändrades.
– Vad sa hon till dig? frågade hon snabbt.
Erik lutade sig bakåt.
– Sådant som du aldrig har sagt.
Det visade sig att Margareta inte hade använt pengarna till sig själv.
Åtminstone inte direkt.
Våren 2019 hade Marias första skönhetssalong hamnat i allvarliga problem. Hyran hade inte betalats i tid, hon låg efter med skulder till två leverantörer och dessutom hade hon lånat pengar av en bekant.
Sammanlagt fattades det nästan en halv miljon kronor.
Margareta visste om det.
Lars också.
Men Maria var livrädd för att Erik skulle få reda på något, eftersom han redan hade hjälpt henne ekonomiskt två gånger tidigare.
Därför hade Margareta sagt till sin man att de skulle använda Eriks sparpengar.