– Gick pappa med på det? frågade jag.
Erik drog lätt på axlarna.
– Den delen är inte riktigt så enkel.
Margareta ryckte till och höjde huvudet.
– Försök inte få det att låta som om jag stal något!
– Hur ska jag annars beskriva det?
– Din pappa visste också!
– Ja. Men jag hittade ett brev från honom.
Margareta stelnade till.
Vid det laget var jag övertygad om att inget mer kunde chocka mig.
Jag hade fel.
Erik tog fram ett gulnat kuvert ur väskan.
– Det låg i garaget, bland gamla försäkringspapper.
Margareta reste sig genast.
– Ge mig det där.
– Nej.
– Det var din pappas brev.
– Han skrev det till mig.
Erik öppnade kuvertet.
Brevet var inte långt.
Lars hade skrivit att Margareta ”än en gång försökte ordna upp Marias problem”, och att han till slut hade gett med sig eftersom han var rädd att Maria skulle förlora sitt arbete.
Han förklarade också att Eriks pengar bara skulle användas tillfälligt, och att Maria skulle betala tillbaka allt i avbetalningar.
Men den sista meningen var den som betydde mest:
”Om jag inte hinner reda ut det här själv, måste du få veta sanningen, för pengarna är dina.”
Erik lade ner brevet på bordet.
– Maria betalade tillbaka.
Margareta såg först på mig, sedan på honom.
– Vad sa du?
– Hela summan. Senast i slutet av 2021.
– Det där stämmer inte.
– Jo.
– Inte till mig i alla fall.
– Nej. Inte till dig.
Då plockade han fram ännu ett kontoutdrag.
Den här gången från Marias konto.
Där fanns överföringar månad efter månad, på mellan tio- och femtontusen kronor. Mer än femtio poster totalt.
Men mottagaren var inte Erik.
Det var Lars.
– Hon betalade in pengarna på pappas konto, sa Erik. – Hon började innan han dog, och efteråt ärvde mamma det kontot.
Margareta talade nästan ohörbart.
– Jag visste inte att det var de pengarna.
– Maria skrev ”skuld” i meddelanderaden på varje överföring.
– Det kom in mycket annat på det kontot också.
– Du visste.
– Jag mindes inte.
– Mamma.
– Jag mindes inte!
Erik tog upp sin mobil.
– Maria har visat mig era meddelanden.
Margareta slöt ögonen.
Och då förstod jag att det fortfarande fanns mer.
Två år tidigare hade Maria och Margareta skrivit flera gånger till varandra.
Maria hade skrivit:
”Jag har snart betalat tillbaka nästan hela Eriks pengar. När ska du berätta för honom?”
Margaretas svar löd:
”Det finns ingen anledning att riva upp det. Han vet ändå inget.”
Maria hade fortsatt:
”Men det är hans pengar.”
Margareta hade svarat:
”Nu är det familjens pengar. Han har redan allt han behöver.”
Sammanlagt hade ungefär fyrahundranittiotusen kronor kommit tillbaka.
Under åren därefter hade Margareta använt delar av summan till olika saker.
Handpenningen till Marias andra salong.
En begagnad bil.
En semester i Båstad.
Och det som gjorde mig mest häpen: året innan hade hon gett sextiotusen kronor till Eriks kusin när denne renoverade sin lägenhet.
– Så, sa jag lågt, du har alltså i flera år delat ut Eriks pengar som om de vore dina egna.
– Jag har inte delat ut någonting.
– Vad vill du kalla det då?
– Jag hjälpte familjen.
Erik skrattade till.
Det fanns ingen glädje i ljudet.
– Och nu vill du dessutom ta hand om Annas lön.
Margareta vände blicken mot mig.
För första gången såg jag verklig skam i hennes ansikte.
Men bara i en sekund.
– Jag förstod inte att ni skulle se det på det sättet.
– Hur skulle vi annars se det? frågade jag.
– Ni unga ska dela upp allting. På min tid gjorde man inte så.
– På din tid var det inte heller normalt att använda någon annans pengar utan tillåtelse.
Margareta reste sig.
– Då åker jag hem nu.
Erik försökte inte stoppa henne.
Men när hon kom fram till dörren ropade han efter henne.
– Mamma.
Hon vände sig om.
– Jag vill ha tillbaka det som finns kvar av pengarna.
– Vadå finns kvar?
– Enligt Maria ska det vara ungefär hundratrettio tusen kronor.
– Så mycket pengar har jag inte.
– Du får tre månader på dig.
– Erik!
– Det var ingen gåva.
– Jag är din mamma.
– Just därför är det värre.
Margareta smällde igen dörren efter sig.
Den följande veckan blev fruktansvärd.