— Hör nu här, lilla vän, — sa Birgitta med en röst som inte riktades till en svärdotter, utan till någon anställd man tänkte göra sig av med. — I det här hemmet är du ingen. Lägg det på minnet, en gång för alla.
Anna svarade inte. Hon stod mitt i vardagsrummet i den nya lägenheten, den som hon och Erik hade flyttat in i för bara tre veckor sedan, och betraktade sin svärmor. Det färgade håret i en mörkröd mahognyton. Morgonrocken med påfåglar, som Birgitta utan minsta skam hade dragit på sig direkt på morgonen innan hon dykt upp oanmäld. De kraftiga fingrarna, fulla av ringar. Birgitta stod där i någon annans kök och synade allt omkring sig som om hon vore ägarinnan som återvänt efter en lång bortavaro.
— Erik! — ropade hon. Inte högt, utan på det där trötta, befallande sättet man ropar på en hund. — Erik, kom hit!
Erik kom. Det gjorde han alltid när hon kallade. Fort, lite skyldmedvetet, med axlarna en aning uppdragna. Han var trettiotvå år gammal, men varje gång han gick in i ett rum där hans mamma stod såg han ut som en elev på väg in till rektorn.
— Mamma är här, — meddelade han Anna, som om hon inte redan hade sett det.
— Jag märker det, — svarade Anna.
Så började det.
Lägenheten hade köpts gemensamt, åtminstone på papperet och i alla högtidliga formuleringar. I verkligheten bestod insatsen av Annas pengar och Eriks löften. Under tre års tid hade hon sparat från sin lön som projektkoordinator på ett byggföretag. Hon hade avstått från nästan allt: nya kläder, resor, ordentlig mat, små nöjen som andra tog för givna. Hon lade undan krona för krona, som man gör när man sparar till något som betyder något på riktigt. Erik hade bidragit på ett annat sätt. Han hade väldigt bestämda åsikter om området, våningsplanet och planlösningen. Och en åsikt är väl också ett slags värdefull insats, eller hur?
Svärfadern Lars dök upp den dag papperen skulle skrivas under hos juristen. Han klev in i kostym, med en mapp under armen och med ett leende som tillhörde en man som visste något de andra ännu inte förstått. När han tog Anna i hand höll han kvar hennes hand lite längre än nödvändigt.
— Duktigt gjort, — sa han. — Det är rätt att satsa på familjen.
Just då begrep Anna inte varför orden gav henne en obehaglig känsla i magen. Det skulle hon förstå senare.
Sommaren det året blev kvav och klibbig. Juli lade sig över staden som en tung filt, och i den lilla lägenheten på femte våningen, utan luftkonditionering, gick det knappt att andas. Om nätterna öppnade Anna fönstren på vid gavel, lyssnade på bilar som tutade långt nere på gatan och tänkte: nu börjar livet. Det riktiga livet. Det egna.
Birgitta började komma allt oftare. Aldrig efter ett samtal, aldrig med en fråga om det passade. Det ringde bara på dörren, och plötsligt stod hon i hallen, tog av sig skorna och såg sig omkring med minen hos någon som letade efter fel.
— Det är damm här, — kunde hon säga och dra ett finger längs en hylla. — Anna, ser du inte det?
— Jo, — svarade Anna. — Jag städar på helgerna.
— På helgerna! — Birgitta skrattade kort och vasst. — Jaha du.
Själv lyfte hon inte ett finger. Hon slog sig ner i soffan, satte på tv:n, bad om te och följde sedan Annas rörelser genom rummen med blicken hos en övervakare. Erik brukade försvinna vid sådana tillfällen. Ibland behövde han plötsligt gå till affären. Ibland ringde någon från jobbet. Ibland gick han bara in i ett annat rum och satte på sig hörlurar.
— Erik, — sa Anna en kväll, när hans mamma äntligen hade åkt. — Kan vi prata?
— Visst, — mumlade han utan att släppa telefonen med blicken.
— Titta på mig.
Då såg han upp. Ögonen var trötta och lite skamsna. Men bakom den där skuldkänslan fanns en så invand underkastelse att Anna plötsligt nästan tyckte synd om honom. Han var inte elak. Han var bara formad av ett annat slags deg. En deg som hans mamma hade knådat i hela hans liv.
— Hon kan inte komma hit varannan dag, — sa Anna.
— Hon saknar mig bara.
— Erik.
— Anna, hon menar ju inget illa.
Anna orkade inte säga emot. Hon började redan förstå att man kunde tala med Erik hur länge som helst, men att det var som att tala med en vägg. En vägg med öron, till och med med ett medkännande ansiktsuttryck, men ändå en vägg.
Hur stort allt egentligen var gick upp för henne av en slump.
En kväll kom svärfadern Lars förbi ”bara sådär”. Han var en ovanlig gäst och höll sig i regel i bakgrunden. Nu satte han sig vid bordet, drack kaffe och började prata om bostadspriser. Han talade lågmält och omsorgsfullt, med små pauser mellan meningarna, som en människa som hade lärt sig konsten att vänta.
— Du gjorde klokt, Anna, som lät Erik stå med på lägenheten, — sa han plötsligt. — I en familj handlar allt om förtroende.
— Lägenheten står skriven på oss båda.