svarade Anna.
Lars drog på munnen.
— Jo då, jo då.
Det var något med det där leendet. Det var lågmält, nästan stillsamt, men samtidigt så belåtet att Anna samma natt reste sig ur sängen, tog fram alla papper och bredde ut dem över köksbordet. Hon läste långsamt, rad för rad, och började sedan om från början. Till slut loggade hon in på den offentliga fastighetstjänsten och blev sittande länge framför skärmen.
Allt var i sin ordning. Inget såg fel ut. Varje underskrift fanns där den skulle, varje formulering var korrekt, varje datum stämde. Men just därför, just för att allt var så prydligt och genomtänkt, gick det plötsligt upp för henne att detta inte hade hänt av en slump. Det fanns en plan. Den hade funnits där från början. Lars leende var inte bara en svärfars vänliga min när han gladdes åt sin sons nya bostad.
Det var leendet hos någon som redan hade räknat färdigt.
Dagen därpå bokade hon tid för juridisk rådgivning. Inte hos en väninna, inte hos någon bekant som ”kunde lite sådant”, utan hos en helt okänd jurist hon hittade på nätet, med goda omdömen och ett kontor i ett företagscentrum på andra sidan stan.
Hon ville bara veta exakt vad hon behövde vara rädd för.
På vägen dit satt Anna på bussen medan den långsamt tog sig genom den dallrande sommarhettan. Hon såg ut genom rutan och tänkte på att Birgitta hade ringt samma morgon igen. Svärmodern hade meddelat att hon tänkte komma på lördag, eftersom hon ville ”hjälpa till med städningen”. Och Erik hade svarat: självklart, mamma, kom du.
Utan att fråga Anna.
Precis som alltid.
Juristen visade sig vara ganska ung, kanske runt trettiofem. Han bar glasögon, hade välklippt skägg och talade på ett sätt som var både kortfattat och sakligt. Han hette Johan. Rummet var inte stort, men gav ett seriöst intryck: pärmar stod tätt i hyllor ända upp mot taket, och på skrivbordet fanns bara en bärbar dator och ett glas vatten.
Anna lade fram kopiorna av handlingarna framför honom.
Han bläddrade igenom dem utan att säga något. Då och då gjorde han en liten anteckning med blyerts på ett separat papper. Till sist tog han av sig glasögonen och masserade näsroten.
— Så pengarna kom från dig personligen? Du hade sparat ihop dem före äktenskapet?
— Ja, sade Anna. Under tre år.
— Finns det underlag? Kontoutdrag, överföringar, sådant?
— Allt finns.
Han nickade långsamt, som om svaret var både väntat och tillfredsställande.
— Då har du ett starkt utgångsläge. Men det är nu du måste agera, inte senare. Väntar du blir det betydligt svårare.
När Anna gick hem valde hon en annan väg. Hon tog inte bussen direkt, utan promenerade genom parken trots att värmen låg tung över gångarna. Hon behövde gå. Behövde röra på sig, låta tankarna hitta sina platser. Lindarna längs allén doftade sött och nästan kvävande, någonstans skrek barn, och varenda bänk var upptagen. Det var en helt vanlig sommardag i en helt vanlig stad, men inom henne flyttades något om, som möbler i ett rum där man äntligen bestämt sig för att skapa ordning.
Hon var inte arg. Det var det märkliga. Ilskan kom inte.
Hon tänkte.
Lördagen kom, och med den Birgitta. Hon dök upp vid halv elva med en stor väska i handen. Ur väskan stack ett mopp-skaft upp. Just det — en egen mopp, medtagen hemifrån, som om Annas inte dög.
— Jag har kommit för att hjälpa till, förklarade hon redan i hallen och gick förbi Anna som om hon bara varit en klädhängare.
Erik mötte sin mamma i korridoren, lyste upp och tog genast väskan från henne.
— Men mamma, varför har du släpat med dig en mopp?
— Det där ni har här kan man knappt kalla mopp, svarade Birgitta vasst och fortsatte in i köket.
Anna stod kvar i vardagsrummet och betraktade föreställningen. Lugnt. Hon hade börjat öva på just det: att inte reagera. För hon hade förstått en enkel sak. När hon höll sig stilla blev de andra oroliga. De behövde hennes svar, hennes irritation, hennes försvar. Utan det stod de som skådespelare på en scen utan publik.
Birgittas städning gick i praktiken ut på att hon vandrade runt i lägenheten och kommenterade allt högt. Gardinerna var fel, porslinet stod konstigt, kylskåpet var ”nästan tomt”. Själva moppen höll hon i exakt en gång, i ungefär tre minuter. Sedan blev hon trött och lade sig i soffan för att titta på en serie.
— Anna, du kunde väl dammsuga lite, sade hon från liggande ställning.
— Jag hade tänkt göra det i morgon, svarade Anna.
— Ja, herregud, suckade Birgitta upp mot taket. Erik, ser du hur hon sköter hemmet?
Erik satt just då bredvid sin mamma och tittade på samma serie.
— Mamma, det är ingen fara.
— Ingen fara! Hon reste sig halvt på armbågen. Min pojke, du märker det inte eftersom du har vant dig. Män ser aldrig sådant. Jag skulle då inte sitta här i allt det här dammet.
Anna gick ut på balkongen. Hon stod där en stund och såg bort över taken. Långt därifrån hördes en spårvagn, dess metalliska klang i kurvan. Himlen var vitaktig av hetta, en julihimmel utan ett enda moln, slät som ett nystruket lakan.
Lite till, sade hon tyst till sig själv. Bara en liten stund till.
Lars kom på söndagskvällen. Tyst, utan att ringa i förväg, som han brukade. Med sig hade han en vattenmelon. Han gick in, ställde den på köksbordet och slog sig ner vid bordet.