Han skar upp den själv, med stadig hand, i prydliga klyftor. Sedan åt han långsamt och betraktade Anna med det där leendet som numera fick det att dra kallt någonstans djupt i magen på henne.
– Hur har ni kommit i ordning? frågade han.
– Bra, svarade Anna.
Lars lät blicken vandra över köket, som om han redan mätte väggarna.
– Har ni funderat på att renovera? Den här väggen skulle man kunna ta ner. Då skulle det bli öppet och luftigt. Jag känner ett par duktiga hantverkare, jag kan ordna det.
– Inte just nu, sade hon. Vi har inga sådana planer.
Han nickade bara. Varken sårad eller påstridig. Som om han bara lade informationen på minnet.
Sådan var Lars. Han pressade aldrig. Han kom med förslag. Lågmjukt, faderligt, nästan omtänksamt. Men varje förslag kändes som ännu en liten sten i ett bygge som han höll på att resa runt dem, långsamt och tålmodigt, utan att någonsin visa ritningen.
När han hade gått stod Anna länge kvar i köket och tänkte på vattenmelonen. På hur säkert han hade hållit kniven. Hur självklart han hade rört sig vid bordet.
Som om det var hans bord.
Hans kök.
Hans hem.
På onsdagen åkte hon tillbaka till Johan.
Samtalet blev långt. Anna ställde fråga efter fråga, och han besvarade dem utan att skynda. Ibland reste han sig, gick bort till ett skåp, letade fram mappar och visade henne formuleringar, paragrafer, utskrifter. När mötet var över hade hon inte längre bara fått råd.
Hon hade en plan.
Tydlig. Juridiskt hållbar. Utan onödiga steg och utan utrymme för känslomässiga utbrott.
När hon kom ut från kontorshuset drabbades hon av en märklig känsla. Det var inte glädje. Inte heller lättnad, åtminstone inte på det sätt hon hade föreställt sig. Snarare var det en skärpt klarhet, sådan som kan infinna sig när rädslan släpper taget och man börjar handla.
Som när dimman plötsligt tunnas ut och vägen framför en blir synlig.
Hon gick in på kaféet på andra sidan gatan, beställde en espresso och satte sig vid fönstret. Utanför pågick staden som vanligt. Cykelbud som susade förbi, en ung kvinna med en hund i koppel, en äldre man med en hopvikt tidning under armen. Ingen av dem hade en aning om att en trettioårig kvinna, just där vid det lilla bordet, nyss hade fattat ett beslut som skulle förändra hennes liv.
Mobilen surrade mot bordsskivan.
Erik.
”Var är du? Mamma undrar om du kommer till middagen.”
Anna såg på meddelandet. Sedan lyfte hon blicken mot gatan utanför. Därefter såg hon ner på skärmen igen.
”Jag kommer senare”, skrev hon.
Hon lade undan telefonen, drack upp kaffet och tänkte att Birgitta fick undra hur mycket hon ville. Anna hade numera viktigare saker att göra än att anpassa sig efter andras middagar.
Utdraget ur registret skulle komma om två veckor.
Hon skulle vänta.
Det kom en torsdagsmorgon, direkt till hennes mejl. Anna öppnade brevet medan hon fortfarande låg kvar i sängen och kisade mot det starka ljuset från skärmen. Hon läste. Sedan läste hon en gång till. Till sist stängde hon mejlet och blev liggande en stund med blicken fäst i taket.
Utanför fönstret hade dagen redan börjat. Bilar på gatan, röster nere på gården, det avlägsna brummandet från en gräsklippare. Allt lät precis som vanligt.
Ändå var det hennes sista morgon i den lägenheten.
Hon steg upp, tvättade ansiktet och klädde på sig. I köket bryggde hon kaffe. Erik sov fortfarande. Han sov alltid länge, till tio eller elva, åtminstone tills hans mamma ringde och väckte honom.
Anna stod vid fönstret med muggen mellan båda händerna och såg ut över gården. Gungorna, sandlådan, den höga poppeln med den avbrutna grenen. I tre veckor hade hon stått där och tänkt: det här är mitt.
Nu såg hon på samma gård och tänkte något helt annat.
Det egna sitter inte i kvadratmeter. Det egna är när ingen kliver in med sin främmande skurmopp och betraktar en som en tillfällig anställd i ens eget liv.
Hon ställde ner muggen på bänken. Tog upp mobilen och ringde Johan.
– Handlingarna har kommit, sade hon. Jag är redo.
Erik vaknade vid halv elva. Han kom ut i köket, gäspande, i en skrynklig T-shirt, men stannade tvärt när han fick syn på henne.
Anna satt vid bordet. Framför henne låg en mapp med papper.
– Vad är det där? frågade han.
– Sätt dig, sade hon. Vi behöver prata.
Hon talade lugnt och rakt. Inga tårar. Inga utbrott. Ingen föreställning av det slag han kanske hade väntat sig. Hon förklarade att lägenheten hade köpts för hennes pengar, att det gick att styrka, att hennes andel var skyddad och att hon hade lämnat in en begäran om bodelning. Johan arbetade redan med ärendet.
Erik satt tyst och såg på henne som om hon plötsligt hade börjat tala ett språk han aldrig hört förut.
– Anna… vänta lite, sade han till slut. Menar du att du lämnar mig?
– Ja.
– Men varför? Är det på grund av mamma?
Hon såg på honom länge. På mannen hon hade levt med i två år. Mannen hon en gång hade älskat, eller åtminstone trott att hon älskade. Han var ingen ond människa. Han var bara så fullständigt främmande för henne nu.
– Det handlar inte bara om din mamma, Erik.
Han sträckte sig efter telefonen. Naturligtvis för att ringa Birgitta.
Anna väntade inte på fortsättningen. Väskan hade hon packat redan natten innan, medan han sov. Hon tog den, gick ut i hallen och lämnade lägenheten utan att se sig om.
Birgitta dök upp fyrtio minuter senare. Det fick Anna veta av en granne som hon hunnit bli vän med. Birgitta hade stormat in i trapphuset och skrikit så att rösten ekade mellan väggarna.