Eriks mamma satt i min morgonrock och funderade på var hon skulle ställa garderoben. Men när jag tog fram mobilen försvann hennes leende.
Jag låste upp dörren med min egen nyckel och kände lukten redan i samma sekund som jag steg in. Den var tät, tung och helt främmande. En sådan där lukt som blir kvar efter mat som stått länge på spisen och inte lagats för ens egen skull: lök som stekts för hårt, kokt potatis och billig matolja. Doften hängde i hallen som någon objuden person och slog emot mig direkt.
Jag blev stående på tröskeln utan att ens ta av mig skorna.
I hallen stod två enorma rutiga väskor. Sådana som folk brukar släpa med sig till marknader när de ska köpa eller sälja varor. Den ena stod öppen. Ur den stack kanten av min klänning fram. Jag kände igen den omedelbart: den ljusblå med små blommor, den jag hade haft på mig när jag firade en väninnas födelsedag.
Sovrumsdörren stod vidöppen. Garderobsdörrarna var uppslagna. Mina kläder låg i en hög på sängen. Några plagg hängde ner över kanten och nästan nuddade golvet, andra hade tryckts ner slarvigt i en plastpåse som inte var min.
Långsamt vände jag blicken mot vardagsrummet.
På min soffa satt en kvinna.
Hon var kraftigt byggd, bred över axlarna, med stora, mjuka armar. Hon hade på sig min persikofärgade morgonrock, den jag hade köpt åt mig själv efter ett särskilt tungt arbetspass och sparat till lugna kvällar hemma. Tyget möttes knappt över hennes bröst, och skärpet var knutet lite hur som helst.
Hon satt utbredd där som om hon alltid hade bott i lägenheten. I ena handen höll hon min kopp, och ur den steg ånga. Med den andra bläddrade hon i tidningen jag inte hunnit läsa färdigt på morgonen.
När hon fick syn på mig ryckte hon inte ens till. Hon blev varken förskräckt eller generad. I stället log hon brett, så att de stora tänderna syntes, och reste sig från soffan med samma självklarhet som om hon tog emot en efterlängtad gäst.
— Överraaskning! drog hon ut på ordet. Jag är Eriks mamma. Nu ska vi äntligen lära känna varandra!
Jag skrek inte. Jag rusade inte fram till henne. Jag stod kvar i öppningen till vardagsrummet och betraktade henne, noga, som om jag måste lägga märke till precis allting. Det brusade i huvudet, men någonstans långt där inne hade något annat redan startat: ett kallt, nästan mekaniskt räknande.
Katten. Var var min katt?
Min blick for mot köket. Han satt under bordet, öronen hårt bakåtstrukna, och stirrade på mig med runda gula ögon. Han var rädd. Alltså hade den här kvinnan redan hunnit skrämma honom. Han brukade aldrig vara rädd för gäster. Egentligen var han inte rädd för någon alls, med undantag för vaktmästaren på femte våningen.
— Vem är ni? frågade jag, fast jag redan förstod svaret. Hur har ni kommit in i min lägenhet?
Kvinnan tog ett steg närmare mig utan att sluta le.
— Men snälla, så formell behöver du väl inte vara! Erik gav mig nycklarna. Han sa att du skulle bli glad. Vi är ju nästan familj nu.
Hon lät lugn, nästan vänlig, men i rösten fanns en sådan självklar säkerhet att det för ett ögonblick kändes som om luften tog slut.
— Vilka nycklar? frågade jag. Jag hade bara en reservuppsättning. Den hängde på kroken i hallen.
Hon gjorde en avfärdande gest med handen.
— Ja, precis. Och nu har jag den. Erik sa att du klarar dig utan den. Du har ju din egen, det såg jag nyss när du kom in.
Jag såg mot kroken vid dörren. Den var tom. Just den reservnyckeln som jag dagen innan hade tänkt lägga ner i väskan, men sedan inte hittat. Nu visste jag vart den hade tagit vägen.
— Erik hade ingen rätt att ge den till er, sa jag. Det här är min lägenhet. Han bor inte här.
Kvinnans panna drogs plötsligt ihop, och leendet blev hårt.
— Hur menar du att han inte bor här? Han är ju din fästman. Och om ni ska gifta er, då ska ni förstås bo tillsammans. Och jag med er. Jag trivs redan väldigt bra här. Rummet med balkongen passar mig. Jag var ute där i morse och tittade. Lugnt och skönt. Fåglar som sjunger.
Hon sade det som om hon diskuterade vilket rum hon skulle välja på ett pensionat.
— Det finns inget rum med balkong, sa jag.
— Vadå finns inte? Hon slog ut med armarna. Det där, bredvid köket. Där garderoben stod. Jag flyttade på den.
Jag gick in i sovrummet. Min garderob stod mycket riktigt inte där den brukade. Någon hade skjutit in den i ett hörn, och på platsen där den tidigare stått fanns nu en liten nedsutten resväska. Bredvid låg en gammal bag på golvet, med en kudde som stack upp ur öppningen.
Kvinnan följde efter mig och fortsatte prata som om allt redan var avgjort.
— Jag har inte hunnit packa upp allt än. Jag tänkte att vi först skulle hälsa ordentligt, och sedan kunde vi ta det där i lugn och ro. Oroa dig inte. Jag är inte kräsen. Jag kan bo i sovrummet tills ni bestämt hur ni ska göra med renoveringen.
Jag stannade och vände mig mot henne.
— Vilken renovering?
— Men du förstår väl själv att det blir trångt för tre personer i en sådan här lägenhet. En vägg måste nog bort. Eller så isolerar ni balkongen. Erik sa att du har sparpengar också. Då kan ni göra om det här till ett ordentligt hem.
Utan att svara gick jag ut ur sovrummet och tillbaka mot hallen. Hon kom efter, tätt bakom mig.
— Vart ska du? frågade hon. Ska du laga middag? Det behövs inte, jag har redan kokat något. Du hade nästan ingen mat hemma, förresten. Jag hittade bara en halv påse pasta och någon burk med sås. Jag fick lägga till av mitt eget. Sedan får du reda ut vad som är mitt och vad som är ditt.
Jag öppnade ytterdörren och klev ut på trappavsatsen. Sedan vände jag mig om och såg henne rakt i ögonen.
— Ni går ut nu. Självmant.
Hon höjde ögonbrynen, uppriktigt förvånad.
— Vad menar du?
— Ni lämnar lägenheten, upprepade jag. Annars ringer jag polisen.
Hon pressade fram ett leende, men det hade inte längre samma säkra glans som för bara någon minut sedan.
— Men lilla vän, vad är det med dig? Jag har ju kommit hit med goda avsikter. Erik vet att jag är här. Han sa själv åt mig att gå hit och göra mig hemmastadd. Jag är hans mor. Jag ska hjälpa er. Laga mat, städa. Och så kör du ut mig?
Hon lade armarna i kors över bröstet och mötte min blick trotsigt.
— Jag känner inte er, svarade jag. Ni har tagit er in i min bostad. Ni har rört mina saker. Ni har satt på er min morgonrock. Och nu försöker ni få det att låta som att jag borde vara tacksam. Det kommer inte att hända.
Hon fnös.
— Vänta bara tills Erik kommer. Då får han prata med dig. Min son är rättvis. Han kommer genast att förklara för dig hur saker och ting ligger till.
— Erik kommer inte hit, sa jag.
— Och varför skulle han inte göra det?
— För att jag inte tänker ringa honom.
Jag tog upp mobilen ur fickan.
Kvinnan backade ett steg och satte handen mot dörrkarmen.
— Vad håller du på med? Vem tänker du ringa?
Jag svarade inte. I stället öppnade jag kameran och tryckte på inspelning.
— Klockan är kvart i åtta, sa jag med jämn röst medan jag riktade telefonen mot henne. Jag befinner mig på trappavsatsen utanför min egen lägenhet. Inne i bostaden finns en okänd kvinna. Hon vägrar lämna lägenheten.
Färgen försvann ur hennes ansikte.
— Filmar du mig? Lägg undan den där!
Hon försökte skymma ansiktet med handen, men jag hade redan flyttat mig så att både dörröppningen och hennes kropp i min morgonrock syntes tydligt i bild.
— Ni har tagit er in i privat egendom, fortsatte jag. Ni bär något som tillhör mig. Antingen väntar ni här på polisen, eller också går jag ner till porten och ringer därifrån efter en patrull. Ni får välja.
Hon drog efter andan, snabbt och ryckigt, och såg på mig som om hon såg mig för första gången.
— Du är inte klok, viskade hon.
— Det är möjligt, sa jag. Men jag är hemma hos mig. Det är inte ni.
Jag gick bort mot räcket och slog numret.
En röst från larmcentralen svarade i andra änden.
Jag uppgav adressen.
Kvinnan som stod kvar i dörröppningen släppte plötsligt ut ett högt andetag och försvann in i lägenheten. Ett ögonblick senare hördes därifrån det skarpa ljudet av en låda som sköts igen.