Sedan hördes fotsteg. Hennes röst kom tillbaka, men nu var den helt förändrad. All mjukhet var borta. Den lät vass, elak, nästan visslande av ilska.
— Det här kommer du att få ångra! Erik ska nog visa dig! Vi tänker inte låta det här passera!
Jag svarade inte. Med ryggen mot dörren stod jag kvar och väntade.
I telefonen frågade operatören om ambulans behövdes.
— Nej, sa jag. Jag behöver polis. Det finns en främmande person i min bostad.
För ett ögonblick slöt jag ögonen och försökte få andningen att bli jämnare.
Doften av någon annans mat låg fortfarande som en kvävande slöja genom den halvöppna dörren. Den blandades med den svaga lukten av min persikofärgade morgonrock, den som kvinnan hade tagit på sig som om den redan tillhörde henne.
Jag hörde henne prata i telefon där inne. Rösten var dämpad, men vissa ord trängde ändå fram.
— Erik, kom hit. Hon släpper inte in mig!.. Hon har kastat ut mig!.. Nej, jag har inte slagit henne!.. Hon gjorde det själv!.. Ja, hon står och filmar mig!.. Vad jag ska göra? Kom hit och reda ut det här!
Jag lutade mig mot väggen.
Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det satt uppe i halsen.
Jag visste inte om Erik verkligen skulle komma.
Men en sak visste jag: för första gången den här kvällen gjorde jag något som var rätt.
Och för första gången på flera veckor lät jag ingen annan fatta beslut åt mig.
Ute i trapphuset stod jag med blicken fäst vid mobilskärmen. Inspelningen pågick. Den lilla röda pricken i hörnet blinkade regelbundet, nästan som ett pulsslag. Kvinnan i min morgonrock dök upp i dörröppningen, försvann in i lägenheten igen och kom sedan tillbaka. Varje gång hon passerade hörde jag hennes bara fötter slå mjukt mot golvet.
Hennes röst fortsatte att höras inifrån. Nu gjorde hon inte längre något försök att låta vänlig.
— Men lyssna inte på henne, Erik! Hon kör ut mig!.. Nej, jag har inte gjort henne någonting!.. Hon står ute på trappavsatsen och filmar mig som om jag vore en tjuv!.. Tänker du komma eller inte?.. Jag är så trött på allt det här redan!.. Polisen? Jag kan ringa dem själv och säga att hon misshandlar mig här!
Jag lade mig inte i. Jag bara väntade.
Efter några minuter hördes steg nere i trapphuset. Först trodde jag att det var Erik, men ljudet var för tungt, för lugnt och jämnt. Strax därefter kom två poliser upp på våningsplanet.
De hälsade och presenterade sig. Den äldre av dem, med trött ansikte och grå tinningar, såg först på mig och sedan mot dörren där den rutiga väskan stack fram.
— Var det ni som ringde? frågade han.
— Ja, svarade jag och stoppade inspelningen. Det befinner sig en okänd kvinna i min lägenhet. Hon har tagit sig in utan min vetskap. Jag har inte bjudit in henne.
— Hur kom hon in? frågade den yngre polisen och betraktade mig med en aning tvekan.
— Hon har en nyckel som hon fått av en bekant till mig. Han tog den utan att fråga. Min extranyckel försvann i går. Jag betraktar det som olovligt intrång.
Poliserna utbytte en kort blick.
— Då går vi in och reder ut det, sa den äldre.
Vi klev in i lägenheten. Matoset blev genast ännu starkare. Någonting kokade ute i köket. Kvinnan kom ut i hallen och stannade med händerna i sidorna. Hon bar fortfarande min morgonrock, men skärpet hade lossnat och tyget hängde öppet så att hennes knän syntes.
— Äntligen! utbrast hon när hon fick syn på uniformerna. Hon kastar ut mig! Men jag säger er, jag är mamma till hennes fästman! Jag blev inbjuden hit!
— Vem bjöd in er? frågade den äldre polisen.
— Min son. Erik. Han är praktiskt taget hennes man. Han sa: Mamma, åk dit och gör dig hemmastadd. Och nu håller hon på och ställer till en scen.
Jag stod bredvid och såg på henne. Illamåendet steg långsamt i bröstet.
— Jag har ingen fästman, sa jag. Jag har en bekant. Han bor inte här. Och han hade ingen rätt att lämna ut nycklarna till min lägenhet.
— Han gav mig nycklarna själv! Kvinnan pekade mot kroken i hallen. De ligger i fickan på morgonrocken. Och morgonrocken gav hon mig förresten själv.
— Jag har inte gett er någonting, sa jag.
Den äldre polisen höjde handen för att få tyst på oss.
— Vi tar det från början. Har ni legitimation? Vem är ni?
Kvinnan drog ett ljudligt andetag och började rota i väskan som stod vid väggen. Till slut fick hon fram ett slitet id-kort och räckte över det.
— Här. Eva Andersson. Folkbokförd i ett annat län. Men jag har kommit hit till min son. Eller rättare sagt till min blivande svärdotter. Hon där, hon nickade mot mig, visade sig vara en riktig häxa.
— Nu håller vi en rimlig ton, sa den äldre polisen skarpt.
— Vad då? Får man inte säga sanningen längre?
Jag kände hur händerna började darra. Ändå lät jag det inte synas.
— Den här kvinnan har tagit sig in i min bostad, sa jag. Hon har rört mina saker. Hon har gått igenom mina skåp. Hon har tagit på sig min morgonrock. Jag vill att hon lämnar lägenheten.
— Jag tänker inte gå någonstans! fräste Eva Andersson. Jag har precis kommit! Vart ska jag ta vägen? Mina saker är här!
— Era tillhörigheter kan ni packa ihop och ta med er, sa den äldre polisen. Om bostadsinnehavaren inte vill ha er här, måste ni lämna bostaden.
— Och om jag vägrar? Hon korsade armarna över bröstet.
— Då får vi ta med er till stationen för vidare utredning. Gör ni motstånd kan det dessutom bli fråga om ytterligare en ordningsförseelse.
Eva Andersson öppnade munnen för att svara, men just då hördes snabba steg ute i trapphuset.
Jag vände mig om.
Erik.
Han kom upp på våningsplanet nästan springande och flämtade tungt. Han hade samma skjorta på sig som dagen innan, men nu var den skrynklig, som om han suttit länge i en bil utan att röra sig.
— Vad är det som händer här? fick han ur sig och lät blicken fara från mig till sin mamma och vidare till poliserna.
— Erik! Eva Andersson kastade sig mot honom och hängde sig vid hans axel. De kör ut mig! Och hon filmade mig! Förstår du? Jag kom hit med goda avsikter, och hon ringde polisen!
Erik lade en arm om sin mamma och rättade samtidigt till skjortkragen med den andra handen. Sedan såg han på mig. Det fanns varken oro eller ursäkt i hans blick. Bara irritation.
— Vad håller du på med? frågade han lågt. Varför ringde du polisen?
— Din mamma gick in i min lägenhet utan mitt tillstånd, svarade jag. Och hon vägrar att gå.
— Det heter inte ”din mamma” på det där sättet. Hon är min mamma, rättade han mig. Och hon kom för att hjälpa till. Jag gav henne nycklarna. Du sa ju själv att extranyckeln bara låg där utan att användas.
Jag stirrade på honom och kände att jag knappt kände igen honom längre.
— Jag gav dig aldrig rätt att ta mina saker, Erik. Du var här en kort stund i går. Jag märkte inte när du tog nyckeln. Men nu förstår jag att du gjorde det med flit.
Hans mun drog sig snett i ett hånfullt leende.
— Med flit? Varför skulle jag göra det?
— För att din mamma skulle kunna komma hit utan att du behövde vara med.
Erik skakade på huvudet som om jag var orimlig.
— Du gör allt så förbannat komplicerat. Mamma ville bara lära känna dig. Och du gör en hel cirkus av det. Pinsamt, särskilt inför andra.
— Det är alltså jag som ska skämmas? Jag såg på Eva Andersson, som stod tätt intill sin son och betraktade mig med ett segervisst uttryck. Det jag skäms över är att jag litade på dig.
Poliserna stod tysta och följde samtalet. Den äldre vände sig åter till Eva Andersson.
— Ni behöver lämna lägenheten. Packa ihop era saker.
— Men Erik! Eva Andersson grep tag i sonens arm.
— Låt henne packa, sa Erik. Men vi kommer tillbaka.
Han sa det medan han såg rakt på mig.
— Hör du det? Vi kommer tillbaka. Och då ska vi prata. Men inte nu. Nu kör jag mamma härifrån.
Jag svarade inte.
Muttrande började Eva Andersson trycka ner saker i sin väska. Bland dem fanns mina klänningar, sådana hon redan hade hunnit slita ut ur garderoben. Jag släppte henne inte med blicken.
— Det där är mina saker, sa jag.