— Dina trasor intresserar mig inte, fräste hon tillbaka. — Jag ville bara se vad du hade. Skräp, alltihop.
Hon drog sin kofta över morgonrocken och började krångla på sig skorna.
— Morgonrocken lämnar du kvar, sa jag.
— Va? Hon vände sig tvärt mot mig. — Den är min nu. Jag har ju haft den på mig.
— Det är min morgonrock, upprepade jag. Lägg tillbaka den.
— Erik! Eva Andersson såg på sin son med ett uttryck av sårad rättfärdighet. — Hör du hur hon håller på? Hon vill inte ens låta mig behålla en enkel morgonrock! Vad är det för människor?
Erik gjorde en irriterad gest med handen.
— Mamma, ta av dig den. Börja inte.
Med en min som om hon blivit grovt förolämpad knöt hon upp skärpet och drog plagget över huvudet. Under hade hon en skrynklig t-shirt och vida mjukisbyxor. Sedan kastade hon morgonrocken rakt mot mig.
— Varsågod då. Kväv dig med den.
Jag tog emot den med två fingrar och lade den på hallbyrån. Därefter vände jag mig mot poliserna.
— Jag vill att ni noterar att någon tagit sig in i min bostad utan tillstånd, sa jag. Och jag vill anmäla att en nyckel har stulits.
— Du får tillbaka nyckeln, sa Erik snabbt.
Han stack ner handen i fickan, fiskade upp en liten nyckelring och lade den på hyllan vid dörren.
— Här. Ta den.
— Det förändrar inte vad du har gjort, svarade jag.
— Vad har jag gjort som är så hemskt? Han kisade mot mig. — Jag gav min mamma en nyckel så att hon kunde komma in. Du sa ju själv att vi var som en familj nu.
— Det har jag aldrig sagt.
— Inte rakt ut, kanske. Men du menade det.
— Erik, jag har träffat dig i mindre än en månad. Jag har aldrig kallat oss en familj. Och jag har definitivt aldrig gett dig rätt att flytta in din mamma i min lägenhet.
Han lyfte blicken mot taket, som om han bad högre makter bevittna vilken orättvisa han utsattes för.
— Det är alltid likadant med er kvinnor. Först är allt fint och bra, sedan kommer anklagelserna. Du klagade ju på att du kände dig ensam. Nu kom mamma hit. Ni kunde ha bott ihop. Du lagar ändå inte särskilt bra mat, hon hade kunnat lära dig.
Mina händer knöts av sig själva.
— Ut.
— Vad sa du?
— Ut ur min lägenhet. Och ta henne med dig.
Den äldre av poliserna klev fram mot Erik.
— Nu räcker det. Gör inte situationen värre. Ta med er mamma och lämna bostaden. Om ni behöver prata med kvinnan får ni göra det vid ett annat tillfälle.
Erik stod kvar en stund och stirrade på mig, hårt och mörkt. Sedan tog han sin mor under armen och styrde henne mot dörren. När Eva Andersson passerade mig stötte hon avsiktligt till mig med axeln.
— Det här är inte över, väste hon.
— Jo, det tror jag faktiskt, svarade jag.
När deras steg försvann nedför trappan upprättade poliserna en rapport. Jag skrev under där de pekade. Den äldre polisen rådde mig att byta lås så fort som möjligt och att inte diskutera med Erik om han dök upp igen, utan ringa direkt.
När dörren till sist stängdes bakom dem blev det tyst.
Jag stod ensam kvar i lägenheten.
Den främmande lukten hängde fortfarande kvar i rummen. Ute i köket stod en kastrull med halvkokt pasta på spisen. I diskhon låg mina skedar blandade med ett sprucket glas som inte var mitt. Katten kröp fram under köksbordet, kom fram till mig och strök sig mot mitt ben.
Då satte jag mig ner på golvet och började gråta.
Det var inga högljudda snyftningar. Tårarna rann bara, heta och arga, längs kinderna. Jag satt där och såg på kläderna som låg utspridda, på den tomma kroken i hallen och på den främmande resväskan som Eva hade glömt i hörnet.
Efter en stund reste jag mig. Jag letade upp numret till en låssmed och bokade tid till nästa morgon. Sedan ringde jag en väninna och bad henne komma över.
Hon var hos mig inom en timme. Tillsammans plockade vi ihop mina saker, slängde resterna av den mat som inte var min och öppnade fönstren på vid gavel. Hon ställde inga onödiga frågor. Först mot slutet, när vi satt i köket med varsin kopp te, såg hon på mig och frågade:
— Är du säker på att det är slut nu?
— Ja, sa jag.
Men där hade jag fel.
Nästa dag, när jag var på väg hem från jobbet, ringde ett nummer jag inte kände igen. Först lät jag det ringa. Sedan svarade jag ändå.
En kvinnas röst hördes i luren.
— Är det Anna?
— Ja.
— Jag heter Maria. Jag är Erik Anderssons före detta fru.
Jag stannade mitt på trottoaren.
— Okej, sa jag långsamt. Jag lyssnar.
— Vi måste prata. Det är brådskande. Du förstår inte vad du har blivit indragen i.
Det drog ihop sig i magen på mig.
— Säg det då.
— Inte på telefon. Vi måste ses. I morgon. Det här går inte att ta så här.
Hon nämnde ett kafé inte långt från min bostad.
Jag gick med på det.
När samtalet var avslutat stod jag kvar länge med mobilen i handen och stirrade på skärmen.
Något helt annat höll på att börja.
Jag kom till kaféet tio minuter före den avtalade tiden. Jag valde ett bord vid fönstret, beställde svart te och blev sittande med blicken ut mot gatan. Fragment från gårdagens samtal snurrade i huvudet: den okända kvinnorösten, de avhuggna meningarna, hennes envisa begäran om att vi skulle träffas. Jag visste ingenting om Maria. Ändå sa min magkänsla, efter allt som redan hade hänt, att hon skulle berätta något jag behövde höra.
Hon kom prick klockan tre.
Hon var kort, smal och hade trötta ögon. Kläderna var enkla men prydliga. I handen höll hon en gammal handväska. Hon stannade i dörren, lät blicken svepa över lokalen, fick syn på mig och gick direkt fram till bordet.
— Anna? frågade hon.
— Ja. Hej.
Maria satte sig mitt emot mig, placerade väskan på stolen bredvid och drog en tung suck.
— Tack för att du kom. Jag förstår att det här måste kännas märkligt. Men du behöver veta vem du har att göra med.
Jag sköt tekoppen åt sidan och mötte hennes blick.
— Berätta.
Hon teg några sekunder, som om hon behövde samla sig. När hon började tala var rösten låg, men stadig.
— Jag var gift med Erik Andersson i fem år. Vi träffades strax efter att jag hade köpt min lägenhet. Han var uppmärksam, omtänksam, sa att han hade väntat hela livet på en kvinna som jag. Efter ett halvår bodde hans mamma i min bostad.
Det knep till inom mig.
— Först skulle hon bara hälsa på i en vecka, fortsatte Maria. — Sedan blev det en månad. Sedan påstod hon att hon var sjuk och inte kunde åka tillbaka till sin lilla ort. Erik pressade mig hela tiden. ”Mamma är gammal, hon behöver hjälp, du som är så snäll.” Till slut gick jag med på det. Och därefter började helvetet.
Hon tog en klunk vatten ur glaset framför sig.
— Eva Andersson tog över hela lägenheten. Hon kastade mina saker, köpte egna gardiner, egen servis, egna små prylar som plötsligt stod överallt. Erik slutade arbeta. Han gick hemma och sa att han försökte hitta sig själv. Hans mamma upprepade dag efter dag att jag var en dålig hustru, att jag inte kunde laga mat och att jag borde vara tacksam för att de över huvud taget ville bo med mig.
Jag lyssnade utan att avbryta.
— När jag försökte få ut dem blev Erik vansinnig. Han skrek att jag tänkte kasta ut hans sjuka mamma på gatan. Grannarna hörde allt. Han fick mig att framstå som hysterisk. Sedan tog han mina handlingar till lägenheten och försökte ordna så att jag skulle skriva över den.
— Vad sa du? frågade jag, innan jag hann hejda mig.
— Ja. Hans mamma hade hittat några bekanta som påstod att de kunde hjälpa till. Det som räddade mig var att jag hann kontakta en jurist och polisanmäla saken. Men inte ens då gav de sig. De hotade mig, stod och väntade vid porten, ringde mina föräldrar och sa att jag var en tjuv.
Maria tystnade och sänkte blicken.
— Jag fick skilja mig genom tingsrätten. Han vägrade först gå med på det och drog ut på allt så mycket han kunde. Men till slut blev skilsmässan klar. Lägenheten lyckades jag behålla. Däremot lämnade de mig inte i fred förrän jag flyttade till en annan stad.
Hon såg upp igen.
— Jag fick höra att han hade börjat leta efter en ny kvinna. När jag sedan fick veta att det handlade om dig bestämde jag mig för att varna dig. De kommer inte att sluta av sig själva. De har redan försökt ta en bostad en gång. Nu har de hittat ett nytt offer.
Jag sa ingenting. Teet framför mig hade kallnat.