Det kändes som om något iskallt hade lagt sig bakom bröstbenet.
— Hur fick du reda på vem jag var? frågade jag till slut.
— En gemensam bekant skrev till mig, svarade Maria. Hon hade hört Erik skryta om att han snart skulle flytta in i en fin lägenhet mitt i stan. Då förstod jag direkt vad som var på gång. Jag letade upp dig via sociala medier och fick fram ditt nummer där.
Jag slöt ögonen ett ögonblick och tvingade mig själv att andas långsamt. Plötsligt passade alla bitar ihop. Eriks frågor om min lön, mina lån och vad lägenheten kunde vara värd. Hur han hade lagt märke till var jag brukade lägga nycklarna. Och sedan hade han helt enkelt tagit dem.
— Tack, sa jag lågt. Du anar inte hur mycket du har hjälpt mig.
Maria skakade bara på huvudet.
— Tacka inte mig. Var bara försiktig. De kan mycket väl försöka igen.
— Det har jag förstått nu.
Vi satt kvar en stund till. Maria berättade att Eva Andersson tidigare hade fått en villkorlig dom för bedrägeri, och att Erik själv flera år tidigare hade förekommit i en utredning om olovligt övertagande av egendom. Den gången hade allt runnit ut i sanden eftersom bevisningen inte räckte. Maria rådde mig att inte diskutera något med dem, inte svara på provokationer och att dokumentera precis allt.
När vi skildes åt åkte jag hem. Tankarna snurrade så snabbt att jag knappt kunde skilja den ena från den andra. Men en sak stod alldeles klar: jag tänkte inte låta dem slå sönder mitt liv.
Det första jag gjorde när jag kom hem var att gå igenom posten. Bland reklamblad och räkningar låg ett kuvert utan avsändare. Inuti fanns en lapp, skriven för hand med ojämna, hårda bokstäver:
”Du kommer ångra dig, din jävla subba. Vi tar ändå det som är vårt. Erik kommer få dig att lyda. Packa dina saker.”
Jag vek inte ihop lappen igen. I stället lade jag den försiktigt i en genomskinlig plastficka och stoppade in den i en pärm. Därefter ringde jag den polis jag hade talat med den dagen allt hände och berättade om hotet. Han sa att uppgifterna skulle registreras.
Dagen därpå bokade jag tid hos en advokat. Hon lyssnade utan att avbryta medan jag berättade allt från början. Sedan gick hon igenom handlingarna, kamerainspelningen, skärmdumparna på Eriks meddelanden och de samtalsloggar jag hade hunnit spara. När hon var klar lutade hon sig tillbaka och sa att jag borde göra en anmälan både om försök till olovligt intrång i bostad och om trakasserier.
— Det här är tillräckligt för att polisen ska ta saken på allvar, förklarade hon. Men tills vidare råder jag dig att byta telefonnummer och absolut inte öppna dörren för någon du inte känner igen.
Jag följde hennes råd.
Tre dagar senare ringde Erik från ett nummer jag aldrig hade sett förut. Ändå behövde han bara säga ett ord för att jag skulle känna igen rösten.
— Anna, vi måste prata, började han.
— Det finns ingenting kvar att prata om.
— Du gör ett stort misstag som spelar svår. Mamma är helt förstörd. Hon vill be om ursäkt.
— Erik, jag vet allt. Om Maria. Om era planer. Om din mamma. Slösa inte mer av min tid.
I andra änden blev det tyst. När han sedan talade igen var rösten förändrad. Den var låg, hård och full av ilska.
— Det där kommer du att få ångra.
Sedan bröt han samtalet.
Jag hade spelat in allt på mobilen. Filen skickade jag direkt vidare till advokaten.
Ytterligare några dagar gick. Jag började nästan tro att stormen höll på att lägga sig, men en fredagskväll när jag kom hem från jobbet stod Eva Andersson utanför porten.
Hon lutade sig mot väggen och rökte. När hon fick syn på mig kastade hon fimpen på asfalten och tog ett steg framåt.
— Nå, är du nöjd nu? sa hon. Trodde du verkligen att vi bara skulle försvinna? Det kan du glömma.
Jag stannade ett par meter ifrån henne. Hjärtat slog hårt, men jag tvingade rösten att vara stadig.
— Gå härifrån. Annars ringer jag polisen.
— Jaså, det gör du? Hon log snett. Då säger jag att du gav dig på mig. Grannarna har ju sett att vi står här.
— Portkameran spelar in, svarade jag. Och kameran vid entrén också. Allt finns på film.
För ett ögonblick tappade hon fattningen. Det syntes bara som en hastig skiftning i ansiktet, men jag märkte den. Sedan samlade hon sig igen.
— Vi får väl se vem som vinner till slut. Erik har redan hittat en riktigt bra jurist. Du kommer få betala oss skadestånd för allt lidande du orsakat.
Jag kunde inte hålla tillbaka ett kort, torrt skratt.
— Lidande? Det var ni som trängde er in i mitt hem.
— Och du kastade ut oss! fräste hon. Vi fick sova i bilen! Jag har blivit sjuk på grund av dig!
Hon tog ännu ett steg mot mig. Då höjde jag mobilen. Kameran var redan påslagen.
— Jag spelar in nu, sa jag. Kommer du närmare betraktar jag det som ett angrepp.
Hon stannade. Hatet flammade till i hennes blick, men hon vågade inte fortsätta framåt.
— Du ska få betala, väste hon.
Sedan vände hon sig om och gick därifrån utan att se tillbaka.
Jag tog mig upp till lägenheten, låste alla lås och ringde advokaten igen. Hon sa att jag omedelbart skulle göra en ny polisanmälan om hot och förföljelse.
Nästa dag gick jag till polisstationen. Jag skrev en utförlig anmälan och bifogade allt jag hade: inspelningar, meddelanden, Marias uppgifter, hotbrevet och utskrifter över samtalen. Utredaren läste länge och noggrant. Till sist lyfte han blicken mot mig.
— Vi kommer att kontrollera det här. Om uppgifterna bekräftas kan det bli fråga om misstankar gällande bedrägeri, hot och andra brott.
— Tack, sa jag.
Två veckor passerade. Varken Erik eller hans mamma dök upp igen. Ändå vågade jag inte slappna av helt. Jag visste nu vad de var kapabla till, och jag tänkte inte ge dem en enda öppning.
I mitten av månaden därpå ringde utredaren. Han meddelade att en förundersökning hade inletts mot Erik Andersson och Eva Andersson. Enligt honom hade liknande händelser dykt upp på andra håll i landet, och nu fanns det tillräckligt mycket material för att gå vidare.
Jag blev sittande med telefonen i handen efter samtalet. För första gången på mycket länge kände jag att rättvisa kanske faktiskt kunde finnas.
Några dagar senare mötte jag grannen från femte våningen i trapphuset. Han hejdade mig försiktigt.
— Det var några här och frågade efter dig, sa han. De ville veta vilken lägenhet du bodde i. Jag sa att jag inte visste. De verkade rätt arga.
— Tack, svarade jag. De kommer inte tillbaka.
Han nickade och fortsatte uppför trappan.
Jag bytte telefonnummer permanent. I dörren satte jag in en extra kamera. Sedan gick jag igenom mina saker, en efter en, som om jag behövde rensa ut hela den där perioden ur mitt liv. Den persikofärgade morgonrocken åkte i soporna. I stället köpte jag en ny, klarblå med små vita prickar. Den blev något mer än bara ett plagg. För mig blev den ett tecken på att något annat hade börjat.
Några månader senare fick jag veta att Erik dömts till villkorlig dom för bedrägeri, medan hans mamma fick ett fängelsestraff för medverkan. De försökte överklaga, men utan framgång.
Jag kände ingen glädje över deras olycka. Det enda jag kände var stillhet.
Ett år gick.
En kväll när jag kom hem från jobbet stod en man vid porten med en bukett prästkragar i handen. Han log lite generat när jag närmade mig.
— Hej. Du minns mig kanske inte?
Jag såg på honom lite noggrannare. Det var polisen som hade kommit den där dagen när allt började. Nu bar han vanliga kläder.
— Jo, sa jag. Jag minns dig.
— Jag har tänkt fråga länge, men inte riktigt vågat. Skulle du vilja ta en kaffe någon gång?
Jag märkte att jag log.
— Det skulle jag nog kunna tänka mig.
Och vi gick faktiskt och drack kaffe. Sedan gjorde vi det igen. Och ännu en gång.
Han hette Johan, visade det sig. Han var lugn, uppmärksam och på ett sätt som kändes nästan ovant pålitlig. Han frågade aldrig vad min lägenhet var värd. Han ville inte veta hur mycket jag tjänade. Han försökte inte räkna på mitt liv. Han bar bara mina matkassar när vi råkade mötas vid affären och ringde på kvällarna för att höra hur min dag hade varit.
Efter ett halvår stannade han hos mig över en helg. Katten accepterade honom direkt, och för mig betydde det mer än alla ord.
Jag tänkte inte längre på Erik och hans mamma. Bara ibland, när blicken föll på den tomma kroken i hallen, kunde jag känna en märklig tacksamhet över den dag då jag öppnade dörren och såg en främmande kvinna i min morgonrock. För det var just då jag förstod något viktigt: vissa människor kommer in i våra liv bara för att vi ska lära oss känna igen dem som verkligen kan älska.
Och det lärde jag mig.