Eriks mamma satt i min morgonrock och funderade på var hennes garderob skulle stå. Men i samma stund som jag tog fram mobilen dog hennes leende.
Jag låste upp med min egen nyckel, klev in — och möttes genast av lukten. Den var tung, fet och främmande. En sådan lukt som blir kvar efter mat som har kokats länge, av någon som inte hör hemma där: hårt stekt lök, kokt potatis och billig matolja. Den låg som ett lock i hallen och slog emot mig redan vid tröskeln.
Jag blev stående utan att ens ta av mig skorna.
I hallen stod två stora rutiga väskor. Sådana där enorma kassar som folk brukar släpa med sig till marknader. Den ena var öppen, och ur den stack kanten på en av mina klänningar upp. Jag kände igen den direkt: ljusblå med små blommor, samma klänning som jag hade haft på mig när jag firade en väninnas födelsedag.
Dörren till sovrummet stod vidöppen. Garderoben gapade. Mina kläder låg i en enda röra över sängen. En del hade halkat ner och hängde nästan mot golvet, andra hade slängts ner i en främmande plastpåse utan minsta omsorg.
Långsamt vred jag blicken mot vardagsrummet.
På min soffa satt en kvinna.
Hon var storvuxen, med breda axlar och mjuka, tunga armar. Runt kroppen hade hon dragit på sig min persikofärgade morgonrock, den jag köpt åt mig själv efter ett särskilt slitigt arbetspass och sparat till lugna kvällar hemma. Tyget räckte knappt ihop över hennes bröst, och skärpet var knutet slarvigt, som om det bara kastats runt midjan.
Hon satt utbredd i soffan som om hon ägde platsen. I ena handen höll hon min kopp, och ur den steg ånga. Med den andra bläddrade hon i tidskriften jag själv inte hunnit läsa klart på morgonen.
När hon fick syn på mig ryckte hon inte till. Hon såg inte det minsta rädd ut. I stället log hon brett, så att stora tänder syntes, och reste sig ur soffan med samma självklarhet som om hon tog emot en efterlängtad gäst.
— Överraskning! drog hon ut på ordet. — Jag är Eriks mamma. Nu får vi äntligen bekanta oss!
Jag skrek inte. Jag rusade inte fram mot henne. Jag blev kvar i öppningen till vardagsrummet och betraktade henne, noggrant, som om varje liten detalj kunde komma att spela roll. Det susade i huvudet, men någonstans långt därinne hade något kallt och nästan maskinellt redan kopplats på.
Katten. Var var min katt?
Min blick for mot köket. Han satt under bordet, med öronen tryckta bakåt, och stirrade på mig med stora gula ögon. Han var skrämd. Alltså hade den här kvinnan redan hunnit skrämma honom. Han brukade aldrig vara rädd för gäster. Egentligen var han inte rädd för någon, utom möjligtvis fastighetsskötaren från femte våningen.
— Vem är ni? frågade jag, även om jag redan hade förstått svaret. — Hur kom ni in i min lägenhet?
Kvinnan tog ett steg närmare, fortfarande med leendet kvar.
— Men snälla du, så formella behöver vi väl inte vara! Erik gav mig nycklarna. Han sa att du skulle bli glad. Vi är ju nästan familj nu.
Hon talade lugnt, nästan vänligt, men det fanns en sådan orubblig självsäkerhet i rösten att jag för ett ögonblick tappade andan.
— Vilka nycklar? frågade jag. — Jag hade bara en reservuppsättning. Den hängde på kroken i hallen.
Hon viftade lätt med handen, som om det var en oviktig detalj.
— Ja, just den. Nu har jag den. Erik sa att du klarar dig utan. Din egen har du ju, det såg jag när du kom in.
Jag tittade mot kroken vid dörren. Den var tom. Reservnyckeln som jag kvällen innan tänkt lägga i väskan, men inte kunnat hitta, hade alltså fått sin förklaring.
— Erik hade ingen rätt att ge den till er, sa jag. — Det här är min bostad. Han bor inte här.
Kvinnans panna drogs plötsligt ihop, och leendet hårdnade.
— Hur menar du, bor inte här? Han är ju din fästman. Ska ni gifta er, då ska ni väl också bo ihop. Och jag med er. Jag tycker redan om det här stället. Rummet med balkongen passar mig. Jag var ute och tittade i morse. Lugnt och fint. Fåglar som kvittrar.
Hon sa det som om hon stod och valde rum på ett pensionat.
— Det finns inget rum med balkong här, sa jag.
— Vadå finns inte? Hon slog ut med händerna. — Det där bredvid köket. Där stod ju en garderob. Jag flyttade på den.
Jag gick in i sovrummet. Mycket riktigt stod min garderob inte längre där den skulle. Den hade knuffats in mot ett hörn, och på platsen vid väggen stod nu en liten, nedsutten resväska. Bredvid den låg en gammal weekendbag på golvet, med en kudde som stack upp ur öppningen.
Kvinnan följde efter mig och fortsatte prata utan uppehåll.
— Jag har inte hunnit packa upp allt än. Jag tänkte att vi först skulle hälsa ordentligt, och sedan ta det där i lugn och ro. Oroa dig inte. Jag är inte kräsen. Om det behövs kan jag bo i sovrummet ett tag, tills vi har bestämt hur vi gör med renoveringen.
Jag stannade och vände mig mot henne.
— Vilken renovering?
— Men du förstår väl själv att tre personer i en sådan här lägenhet får det trångt. Man måste ta ner en vägg. Eller isolera balkongen. Erik sa att du dessutom har sparpengar. Då kan ni göra om det till ett ordentligt hem.
Utan att svara gick jag ut ur sovrummet och tillbaka mot hallen. Kvinnan kom efter.
— Vart ska du? frågade hon. — Ska du laga middag? Det behövs inte, jag har redan kokat mat. Fast du hade nästan ingenting hemma, måste jag säga. Jag hittade bara ett halvt paket pasta och någon burk med sås. Jag fick lägga till lite eget. Sedan får du sortera ut vad som är mitt och vad som är ditt.
Jag öppnade ytterdörren och steg ut på trappavsatsen. Sedan vände jag mig om och såg rakt på henne.
— Ni går ut nu. Självmant.
Hon höjde ögonbrynen, uppriktigt förvånad.
— Vad menar du?
— Ni lämnar lägenheten, upprepade jag. — Annars ringer jag polisen.
Ett stelt leende drog över hennes ansikte, men det hade inte längre samma självsäkra glans som för några minuter sedan.
— Men vad är det med dig, lilla vän? Jag kommer ju hit med goda avsikter. Erik vet att jag är här. Han sa själv: åk dit, gör dig hemmastadd. Jag är hans mor. Jag ska hjälpa er. Laga mat, städa. Och så tänker du köra ut mig?
Hon korsade armarna över bröstet och mötte min blick trotsigt.
— Jag känner inte er, svarade jag. — Ni har tagit er in i min lägenhet. Ni har rört mina saker. Ni har klätt er i min morgonrock. Och nu säger ni att jag borde vara tacksam. Det kommer inte att hända.
Hon fnös.
— Vänta bara tills Erik kommer. Då får han prata med dig. Min son är rättvis. Han kommer genast förklara hur det ligger till.
— Erik kommer inte hit, sa jag.
— Och varför skulle han inte göra det?
— För att jag inte tänker ringa honom.
Jag tog upp mobilen ur fickan.
Kvinnan backade ett steg och satte handen mot dörrkarmen.
— Vad håller du på med? Vem tänker du ringa?
Jag svarade inte. I stället öppnade jag kameran och tryckte på inspelning.
— Klockan är kvart i åtta, sa jag med stadig röst och riktade mobilen mot henne. — Jag befinner mig på trappavsatsen utanför min egen lägenhet. Inne i bostaden finns en främmande kvinna som vägrar lämna den.
Färgen försvann ur hennes ansikte.
— Filmar du mig? Ta bort telefonen!
Hon försökte skymma ansiktet med handen, men jag hade redan flyttat mig så att både dörröppningen och hennes kropp i min morgonrock kom med i bild.
— Ni har tagit er in på privat egendom. Ni bär mina tillhörigheter. Antingen väntar ni här på polisen, eller så går jag ner och ringer efter patrull från porten. Ni väljer själv.
Hon drog häftigt efter andan och stirrade på mig som om hon såg mig för första gången.
— Du är inte klok, viskade hon.
— Kanske inte, sa jag. — Men jag är hemma hos mig. Det är inte ni.
Jag gick bort mot räcket och slog numret.
I andra änden svarade en tjänstgörande polis.
Jag uppgav adressen.
Kvinnan som stått i dörröppningen andades plötsligt ut högt och försvann längre in i lägenheten. En sekund senare hördes därifrån ett hårt ljud av något som hastigt sköts igen.