Sedan hördes steg. Hennes röst kom tillbaka från hallen, men nu fanns det inget inställsamt kvar i den. Den var vass, arg och nästan visslande av förbittring.
— Det här ska du få ångra! Erik kommer att ta itu med dig! Tror du att vi låter det här passera?
Jag svarade inte. Med ryggen mot dörren stod jag kvar och väntade.
I telefonen frågade polisen om ambulans också behövdes.
— Nej, sa jag. — Det är polisen jag behöver. Det finns en obehörig person i min lägenhet.
Jag slöt ögonen ett ögonblick och försökte få andningen att bli jämnare.
Lukten av främmande mat letade sig fortfarande ut genom den halvöppna dörren. Den blandades med doften av min persikofärgade morgonrock, den som kvinnan hade tagit på sig som om den redan tillhörde henne.
Inifrån lägenheten hörde jag hur hon pratade i telefon. Rösten var dämpad, men vissa ord trängde ändå fram.
— Erik, kom hit. Hon släpper inte in mig!.. Hon har kastat ut mig i trapphuset!.. Nej, jag har inte slagit henne!.. Hon gjorde det själv!.. Ja, hon står och filmar mig med mobilen!.. Vadå vad du ska göra? Kom hit och red ut det här!
Jag lutade mig mot väggen.
Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det satt uppe i halsen.
Jag visste inte om Erik verkligen skulle komma.
Men en sak visste jag: för första gången den här kvällen gjorde jag det som faktiskt behövde göras.
Och för första gången på flera veckor lät jag ingen annan fatta beslut åt mig.
Jag stod kvar på avsatsen och såg på mobilskärmen. Inspelningen pågick. Den lilla röda cirkeln i hörnet blinkade rytmiskt, nästan som en puls. Kvinnan i min morgonrock dök upp i dörröppningen, försvann igen längre in i bostaden och kom tillbaka på nytt. Varje gång hon passerade hörde jag hennes bara fötter smälla mot golvet.
Hennes röst nådde ut genom dörrspringan. Nu försökte hon inte längre låta vänlig.
— Varför lyssnar du ens på henne, Erik? Hon kastar ut mig!.. Nej, jag har inte gjort henne någonting!.. Hon står där ute och filmar mig som om jag vore någon tjuv!.. Kommer du eller inte?.. Jag är redan så trött på allt här!.. Polisen? Jag kan väl ringa själv och säga att hon misshandlar mig!
Jag lade mig inte i. Jag väntade bara.
Efter några minuter hördes steg nere i trapphuset. Först trodde jag att det var Erik, men ljudet var tyngre, lugnare och mer bestämt. Strax därefter kom två poliser upp på våningsplanet.
De hälsade och presenterade sig. Den äldre av dem, en man med trött ansikte och grånande tinningar, såg först på mig och därefter mot dörren, där en rutig väska stack fram.
— Var det ni som ringde? frågade han.
— Ja, svarade jag och stängde av inspelningen. — Det befinner sig en främmande kvinna i min bostad. Hon har tagit sig in utan att jag vetat om det. Jag har inte bjudit in henne.
Den yngre polisen såg på mig med en svag skugga av tvekan i blicken.
— Hur kom hon in?
— Hon har en nyckel som hon fått av en bekant till mig. Han tog den utan mitt tillstånd. Reservnycklarna försvann i går. Jag betraktar det som ett olovligt intrång.
Poliserna utbytte en kort blick.
— Då går vi in och reder ut det, sa den äldre.
Vi klev in i lägenheten. Matoset slog emot oss ännu kraftigare där inne. Någonting stod och kokade i köket. Kvinnan kom ut i hallen och stannade med händerna i sidorna. Hon hade fortfarande min morgonrock på sig, men skärpet hade lossnat och tyget hängde öppet så att knäna syntes.
— Äntligen! utbrast hon när hon fick syn på uniformerna. — Hon försöker kasta ut mig! Men jag säger som det är: jag är hennes fästmans mamma! Jag blev hitbjuden!
— Vem bjöd hit er? frågade den äldre polisen.
— Min son. Erik. De är nästan gifta. Han sa: Mamma, åk dit och gör dig hemmastadd. Och nu håller hon på och ställer till scener.
Jag stod bredvid och såg på henne. Illamåendet steg i bröstet.
— Jag har ingen fästman, sa jag. — Jag har en bekant. Han bor inte här. Och han hade ingen rätt att använda eller lämna ut nycklar till min lägenhet.
— Han gav mig nycklarna själv! Kvinnan pekade mot kroken i hallen. — De ligger i fickan på morgonrocken. Och morgonrocken, förresten, den gav hon mig.
— Jag har inte gett er någonting, sa jag.
Den äldre polisen höjde handen för att tysta oss.
— Vi tar det från början. Har ni legitimation? Vem är ni?
Kvinnan drog ett högt, irriterat andetag och började rota i väskan som stod vid väggen. Till slut fick hon fram ett slitet id-kort och räckte det till polisen.
— Här. Birgitta Lindström. Folkbokförd i ett annat län. Men jag har kommit hit till min son. Eller rättare sagt, till min svärdotter. Fast hon där, hon nickade mot mig, visade sig vara en riktig satmara.
— Nu håller vi en saklig ton, sa den äldre polisen skarpt.
— Vadå? Får man inte säga sanningen längre?
Jag kände hur händerna började skaka, men jag lät det inte synas.
— Den här kvinnan har tagit sig in i min bostad, sa jag. — Hon har rört mina saker. Hon har letat igenom mina skåp. Hon har tagit på sig min morgonrock. Jag vill att hon lämnar lägenheten.
— Jag tänker inte gå någonstans! fräste Birgitta. — Jag kom precis hit! Vart skulle jag ta vägen? Mina saker är här!
— Era tillhörigheter kan ni packa ihop och ta med er, sa den äldre polisen. — Om bostadens innehavare inte vill att ni vistas här, måste ni lämna bostaden.
— Och om jag vägrar? Hon korsade armarna över bröstet.
— Då får vi ta med er till stationen för vidare utredning. Om ni dessutom gör motstånd kan det bli fråga om ytterligare ordningsstörning.
Birgitta öppnade munnen för att svara, men just då hördes snabba steg ute i trapphuset.
Jag vände mig om.
Erik.
Han rusade upp på avsatsen, andfådd och spänd. Han hade samma skjorta som dagen innan, men nu var den skrynklig, som om han suttit länge i bilen utan att röra sig.
— Vad är det som händer här? flämtade han och lät blicken fara från mig till sin mamma och vidare till poliserna.
— Erik! Birgitta kastade sig mot honom och grep tag i hans axel. — De kastar ut mig! Och hon filmade mig! Förstår du? Jag kom hit i all välmening, och hon ringde polisen!
Erik lade en arm om sin mamma. Med den andra handen rättade han till skjortkragen. Sedan såg han på mig. Det fanns varken oro eller ursäkt i hans ögon. Bara irritation.
— Vad håller du på med? frågade han lågt. — Varför behövde du blanda in polisen?
— Din mamma gick in i min lägenhet utan mitt medgivande, svarade jag. — Och hon vägrar att gå härifrån.
— Säg inte ”din mamma” på det där sättet. Det är min mamma, rättade han mig. — Hon kom hit för att hjälpa till. Jag gav henne nyckeln. Du har ju själv sagt att reservnyckeln bara ligger där och inte används.
Jag stirrade på honom och kände inte igen personen framför mig.
— Jag gav dig aldrig rätt att ta mina saker, Erik. Du var här en kort stund i går. Jag märkte inte när du tog nyckeln. Men nu förstår jag att det var planerat.
Han drog snett på munnen.
— Planerat? Varför skulle jag planera något sådant?
— För att din mamma skulle kunna komma in här utan att jag var med.
Erik skakade på huvudet, som om jag vore orimlig.
— Du gör allt så komplicerat. Mamma ville bara träffa dig ordentligt. Och du gör cirkus av hela saken. Man skäms ju inför folk.
— Du tycker att jag ska skämmas? Jag såg på Birgitta, som stod tätt intill sin son och betraktade mig med seger i blicken. — Det jag skäms över är att jag litade på dig.
Poliserna stod tysta och följde ordväxlingen. Den äldre vände sig åter till Birgitta.
— Ni måste lämna lägenheten. Packa era saker.
— Men Erik! Birgitta klamrade sig fast vid hans arm.
— Packa då, sa Erik. — Men vi kommer tillbaka.
Han sa det medan han såg rakt på mig.
— Du hörde. Vi kommer tillbaka och pratar. Inte nu. Nu kör jag hem mamma.
Jag svarade inte.
Muttrande började Birgitta trycka ner kläder i sin väska. Bland dem låg mina klänningar, sådana hon redan hunnit dra ut ur garderoben. Jag släppte henne inte med blicken.
— Det där är mina saker, sa jag.
Hon stelnade till med händerna över väskan och öppnade munnen för att snäsa tillbaka.