— De där trasorna vill jag ändå inte ha, fräste hon. — Jag tittade bara efter vad du äger. Bara skräp.
Hon drog sin kofta över morgonrocken och började sedan trampa ner fötterna i skorna.
— Morgonrocken stannar här, sa jag.
— Va? Hon vände sig om tvärt. — Den är min nu. Jag har redan haft den på mig.
— Det är min morgonrock, upprepade jag. — Ta av den.
— Erik! Birgitta kastade en blick på sin son, fylld av sårad värdighet och teatralisk förfäran. — Hör du hur hon behandlar mig? Hon tänker inte ens låta mig behålla en enkel morgonrock! Vad är det för slags människa?
Erik gjorde en irriterad gest med handen, som om allt detta redan hade tröttat ut honom.
— Mamma, ta av dig den. Börja inte bråka nu.
Med sur min knöt hon upp skärpet och drog av sig morgonrocken över huvudet. Under den hade hon en skrynklig t-shirt och vida mjukisbyxor. Sedan slängde hon plagget rakt mot mig.
— Varsågod, sätt den i halsen, väste hon.
Jag tog emot morgonrocken med två fingrar, som om den var smutsig, och lade den på hallbyrån. Därefter vände jag mig mot poliserna.
— Jag vill att det dokumenteras att någon olovligen har tagit sig in i min bostad, sa jag. — Och jag vill göra en anmälan om att min nyckel har stulits.
— Du får tillbaka nyckeln, sa Erik snabbt.
Han stack handen i fickan, fiskade upp en liten nyckelknippa och lade den på hyllan vid dörren.
— Här. Ta den.
— Det förändrar inte vad du har gjort, svarade jag.
— Vad exakt har jag gjort som är så fruktansvärt? Han knep ihop ögonen. — Jag gav min mamma en nyckel så att hon kunde komma in. Du sa ju själv att vi var som en familj nu.
— Det har jag aldrig sagt.
— Inte ordagrant, kanske. Men du menade det.
— Erik, jag har träffat dig i mindre än en månad. Jag har aldrig sagt att vi är en familj. Och jag har definitivt inte gett dig tillåtelse att flytta in din mamma i min lägenhet.
Han lutade huvudet bakåt och såg upp i taket, som om han vädjade till någon osynlig domare ovanför oss.
— Så där är det alltid med er kvinnor. Först är allt fantastiskt, och sedan börjar kraven. Du klagade själv på att du kände dig ensam. Nu kom mamma hit. Ni kunde ha bott tillsammans. Du lagar ju ändå inte särskilt bra mat, hon kunde ha lärt dig.
Händerna knöt sig av sig själva längs mina sidor.
— Ut.
— Vad sa du?
— Ut ur min lägenhet. Och ta henne med dig.
Den äldre av poliserna steg fram mot Erik.
— Nu räcker det, unge man. Gör inte situationen värre. Ta med er mor och lämna bostaden. Om ni behöver prata med henne får det ske vid ett annat tillfälle.
Erik stod kvar några sekunder och stirrade på mig med hårda ögon. Sedan grep han Birgitta under armen och förde henne mot ytterdörren. När hon passerade mig stötte hon avsiktligt till min axel med sin.
— Vi kommer att ses igen, väste hon lågt.
— Det tror jag inte, svarade jag.
Först när deras steg försvann nerför trappan kunde jag andas ut. Poliserna stannade kvar en stund till, skrev ner uppgifterna och upprättade en rapport. Jag satte min namnteckning där de bad mig. Den äldre polisen rådde mig att byta lås så fort som möjligt och att inte öppna någon diskussion med Erik om han skulle dyka upp igen. Då skulle jag ringa direkt.
När dörren till slut stängdes bakom dem var jag ensam.
Ändå kändes lägenheten inte tom. Den var fortfarande full av något främmande. En lukt som inte hörde hemma där låg kvar i rummen. Ute i köket stod en kastrull på spisen med halvkokt pasta som hade klibbat ihop till en blek massa. I diskhon låg mina skedar tillsammans med ett sprucket glas jag aldrig hade sett förut. Katten kröp fram från under bordet, gick försiktigt fram till mig och strök sig mot mitt ben.
Då sjönk jag ner på golvet och började gråta.
Det var inga högljudda snyftningar. Inget dramatiskt sammanbrott. Tårarna rann bara, heta och arga, medan jag satt där i hallen och såg på allt som hade blivit rubbat. Kläderna på golvet. Den tomma kroken där min morgonrock brukade hänga. Den främmande resväskan som Birgitta i brådskan hade lämnat kvar i hörnet.
Efter en stund tvingade jag mig upp. Jag ringde en låssmed och bokade tid till nästa morgon. Sedan ringde jag en väninna och bad henne komma över.
Hon var hos mig en timme senare. Tillsammans plockade vi upp mina saker, bar ut resterna av den mat Birgitta hade släpat in och vädrade ur alla rum. Hon ställde inga onödiga frågor, och för det var jag tacksam. Först senare, när vi satt vid köksbordet med varsin kopp te, såg hon på mig och frågade stilla:
— Är du säker på att det verkligen är över nu?
— Ja, sa jag.
Men där hade jag fel.
Nästa dag, när jag var på väg hem från jobbet, ringde ett nummer jag inte kände igen. Jag lät mobilen vibrera en stund i handen innan jag svarade. När jag till slut tryckte på den gröna knappen hördes en kvinnas röst i andra änden.
— Är det Anna?
— Ja.
— Mitt namn är Maria. Jag är Erik Lindströms före detta fru.
Jag stannade mitt på trottoaren.
— Jag lyssnar.
— Vi måste prata. Omgående. Du förstår inte vad du har hamnat i.
Det drog ihop sig någonstans djupt inom mig.
— Säg det då.
— Inte på telefon. Vi behöver ses. I morgon. Det här går inte att ta så här.
Hon nämnde ett kafé som låg nära min bostad.
Jag gick med på det.
När samtalet var avslutat blev jag stående med mobilen i handen och stirrade på den mörknade skärmen. Lång tid gick innan jag kunde förmå mig att röra mig igen.
Det var då en helt annan historia började.
Dagen därpå kom jag till kaféet tio minuter före den avtalade tiden. Jag valde ett bord intill fönstret, beställde svart te och satt sedan och betraktade människorna som passerade ute på gatan. I huvudet snurrade brottstycken från gårdagens samtal: den främmande rösten, de korta meningarna, hennes enträgna krav på att vi skulle träffas. Jag visste ingenting om Maria. Ändå sa min magkänsla, särskilt efter allt som redan hade hänt, att hon bar på något jag behövde få veta.
Hon klev in exakt klockan tre.
Hon var kort, smal och såg trött ut på ett sätt som inte bara handlade om sömnbrist. Kläderna var enkla men rena och prydliga. I handen höll hon en gammal väska med slitna handtag. Hon lät blicken svepa över lokalen, fick syn på mig och gick direkt fram till bordet.
— Anna? frågade hon.
— Ja. Hej.
Maria satte sig mittemot mig, ställde väskan på stolen bredvid och drog ett tungt andetag.
— Tack för att du kom. Jag förstår att det här känns märkligt. Men du måste få veta vem du har att göra med.
Jag sköt min tekopp lite åt sidan och mötte hennes blick.
— Berätta.
Hon teg i några sekunder, som om hon behövde samla ihop sig, och började sedan tala. Rösten var lågmäld men stadig.
— Jag var gift med Erik Lindström i fem år. Vi träffades strax efter att jag hade köpt min lägenhet. I början var han allt man tror att man vill ha. Uppmärksam, omtänksam, full av vackra ord. Han sa att han hade väntat hela sitt liv på en kvinna som jag. Efter ett halvår bodde hans mamma i min bostad.
Det högg till i mig, men jag sa ingenting.
— Först skulle hon bara hälsa på i en vecka, fortsatte Maria. — Sedan blev det en månad. Därefter påstod hon att hon var sjuk och inte kunde åka tillbaka till sin lilla ort. Erik pressade mig hela tiden. ”Mamma är gammal, hon behöver hjälp, du är ju en god människa.” Till slut gav jag efter. Och då började helvetet.
Hon lyfte ett glas vatten som stod framför henne och tog en klunk.
— Birgitta vände upp och ner på hela mitt hem. Hon kastade mina saker, satte upp sina gardiner, fyllde skåpen med sin porslin och sina prylar. Erik slutade arbeta och gick bara hemma. Han sa att han behövde hitta sig själv. Samtidigt upprepade hans mamma varje dag att jag var en usel hustru, att jag inte kunde laga mat och att jag borde vara tacksam för att de över huvud taget ville bo tillsammans med mig.
Jag satt helt stilla och avbröt henne inte.
— När jag försökte få ut dem därifrån blev Erik rasande. Han skrek att jag tänkte kasta ut hans sjuka mamma på gatan. Grannarna hörde förstås allt. Han fick mig att framstå som hysterisk och hjärtlös. Sedan tog han mina handlingar som gällde lägenheten och försökte ordna så att den skulle skrivas över.
— Vad? Orden flög ur mig innan jag hann hejda dem.
— Ja. Hans mamma hade hittat några bekanta som påstod att de kunde hjälpa till med sådant. Det som räddade mig var att jag kontaktade en jurist i tid och gjorde en polisanmälan. Men inte ens då slutade de. De hotade mig, väntade utanför porten, ringde mina föräldrar och sa att jag var en tjuv.
Maria tystnade och sänkte blicken mot bordet.
— Jag fick skilsmässan genom domstol. Han vägrade samarbeta och drog ut på allt så länge han kunde. Men till slut blev det klart. Lägenheten lyckades jag behålla. Däremot lämnade de mig inte ifred förrän jag flyttade till en annan stad.
Hon såg upp igen.
— Sedan fick jag höra att han hade börjat leta efter en ny kvinna. När ditt namn dök upp bestämde jag mig för att varna dig. De kommer inte att ge sig. De har redan en gång försökt ta någons hem. Nu har de hittat ett nytt offer.
Jag sa ingenting. Teet framför mig hade kallnat.