— Om jag hittar din mamma i vårt sovrum klockan sex på morgonen en enda gång till, då åker både hon och du ut härifrån! skrek Anna, när hon insåg att det sista av hennes tålamod hade brustit.
Erik hade precis kommit hem från nattskiftet på fabriken. Han var slutkörd, tom i kroppen och längtade bara efter tystnad, sömn och lugn. I stället möttes han av ett raseriutbrott som slog sönder den ordning han var van vid.
Allt hade börjat med att Maria ännu en gång hade använt reservnyckeln. Det var redan sjätte gången på en månad. Anna hade vaknat av den där obehagliga känslan av att någon fanns i rummet. När hon slog upp ögonen såg hon sin svärmors mörka kontur vid sängen. Maria stod alldeles stilla och betraktade sin sovande son med spänt allvar.
— Har hon blivit galen? viskade Anna för sig själv, när Maria ljudlöst gled ut ur sovrummet.
Vid frukosten hade svärmodern förklarat att hon bara ville kontrollera att Erik sov ordentligt efter sitt tunga arbete. En mor kunde ju aldrig riktigt vila, hade hon sagt. Anna svarade inte. Hon satt tyst, men inom henne kokade vreden.
Och nu, när Erik äntligen var hemma, vällde allt fram.
— Förstår du över huvud taget vad din mamma håller på med? Anna gick fram och tillbaka i köket och slog ut med händerna. — Hon kliver rakt in i vårt sovrum som om det vore hennes egen lägenhet! Hon står och tittar på dig när du sover! Jag är trettio år, Erik, men jag känner mig som ett barn på förskolan under uppsikt av någon sträng fröken!
Erik sjönk ner på en stol. Det dånade fortfarande i huvudet efter maskinerna på fabriken, och nu skar Annas röst rakt igenom tröttheten.
— Anna, snälla, skrik inte. Mamma är bara orolig. Hon menar inget illa.
De orden blev droppen. Anna vände sig mot honom, och för första gången såg Erik något i hennes blick som inte bara var ilska. Där fanns en kall, hård beslutsamhet.
— Menar inget illa? Hör du dig själv, Erik? Din mamma har gjort vår bostad till en genomfartsled! Hon har nycklar till alla rum, hon kommer när hon vill och går vart hon vill. Och du fortsätter ändå att försvara det här vansinnet!
— Det är inte vansinne, försökte Erik invända. — Hon är ensam. Hon oroar sig bara…
— Ensam? Anna skrattade till, men skrattet var vasst och bittert. — Hon är inte ensam, Erik. Hon vill kontrollera oss. Hon vill styra våra liv. Och det värsta är att hon lyckas, eftersom du låter henne göra det.
Erik kände sig som om han pressades från två håll. På ena sidan stod hans fru, som uppenbart led av hans mors beteende. På den andra fanns hans mamma, som verkligen levde ensam och som hade honom som nästan den enda glädjen i tillvaron.
— Anna, låt oss prata lugnt om det här. Jag går till mamma och förklarar…
— Förklarar? Anna stannade precis framför honom. — Du har ”förklarat” hundra gånger. Och vad har hänt? Hon kommer bara oftare! Förr skramlade hon åtminstone med nycklarna i hallen, nu smyger hon runt här som ett spöke!
Anna gick bort till fönstret och såg ner på gården. Där, på bänken strax under deras fönster, satt Maria. Hon höll en tidning uppslagen i knät, men med jämna mellanrum lyfte hon blicken och såg upp mot deras fönster.
— Titta själv, Erik. Där sitter din mamma. På bänken. Och hon bevakar våra fönster. Som en väktare. Som… som en förföljare.
Erik reste sig och gick fram till fönstret. Det stämde. Hans mamma satt där nere på gården. Egentligen var det inget särskilt med det; hon brukade ofta tycka om att sitta ute i friska luften. Men efter Annas ord såg allting plötsligt annorlunda ut.
— Hon sitter väl bara där, sade han lågt. Vad skulle vara så märkligt med det?