Anna vände sig mot honom. I rösten fanns en skärva av ren förtvivlan.
— Erik, förstår du verkligen inte? Eller låtsas du bara? Hon håller reda på oss. När vi är hemma, när vi går ut, när vi kommer tillbaka. Hon kan våra tider bättre än vi själva gör. Och du står här och frågar vad som är märkligt?
En irritation började växa i honom. Han var slut efter arbetsdagen, han hade bara velat få en lugn kväll, och i stället drogs samma gamla konflikt fram igen.
— Anna, nu räcker det. Ja, mamma går över gränsen ibland. Det säger jag inte emot. Men hon menar inget illa. Hon älskar mig bara och vill veta att vi har det bra.
— Älskar? — Anna knep ihop ögonen. — Erik, det där är inte kärlek. Hon vill styra ditt liv. Det är något helt annat.
— Sluta hitta på.
— Hitta på? Okej. Svara då på en enda sak. När fattade du senast ett beslut som rörde vår familj utan att först prata med din mamma?
Erik blev stående helt stilla. Frågan träffade honom oförberedd.
— Vad menar du?
— När vi skulle köpa soffan frågade du henne. När badrummet skulle renoveras också. Till och med tapeterna i sovrummet valde vi efter att hon hade sagt vad hon tyckte. Och minns du det där med mitt jobb? När jag blev erbjuden en befordran, men vi hade behövt flytta till en annan del av stan? Vem var det som tyckte att det var en dålig idé? Vem viskade i ditt öra att en fru borde arbeta nära hemmet?
Erik svarade inte. Minnena kom ett efter ett, och tillsammans bildade de en bild han inte riktigt ville se.
— Anna, men det är väl normalt att be sina föräldrar om råd ibland…
— Råd? Erik, hon ger dig inte råd. Hon ger order. Och du lyder, snällt och duktigt, som om du fortfarande var en liten pojke.
Anna gick bort till bordet och tog upp telefonen.
— Vet du vad? Vi gör ett test. Ring henne nu. Säg att vi har bestämt oss för att byta lås till lägenheten. Ingen lång förklaring, bara ett besked.
— Varför då?
— För att vi har rätt till det. Det här är vårt hem, Erik. Vårt. Vi bestämmer själva vem som ska ha nyckel hit och vem som inte ska ha det.
Han tog telefonen, men fingrarna rörde sig inte mot numret.
— Anna… det är min mamma. Hon kommer att bli sårad.
— Och jag är redan sårad! — Anna sjönk ner på stolen vid bordet. — Jag är sårad över att bo i ett hem där jag inte får ha något privat utrymme. Där min svärmor kan kliva in i sovrummet medan jag sover, och alla förväntar sig att jag ska tycka att det är normalt.
Hon lutade sig fram över bordet och såg rakt på honom.
— Erik, jag ber dig inte att bryta med din mamma. Jag ber dig att sätta gränser. Jag ber dig att skydda vår familj. Vårt hem. Vårt äktenskap.
— Men hur ska jag förklara det för henne?
— Du behöver inte förklara allt. Säg bara: ”Mamma, vi har bytt lås. Om du vill komma förbi ringer du först.” Det räcker.
Erik vred telefonen mellan händerna. Innerst inne visste han att Anna hade rätt. Ändå kändes tanken på att säga emot hans mamma nästan skrämmande. Maria kunde bli förolämpad på ett sätt som gjorde att hon teg i veckor, och hennes tårar, anklagelser och sårade blickar var något han alltid haft svårt att stå emot.
— Och om hon blir ledsen?
— Då får hon vara ledsen! — Anna reste sig häftigt. — Erik, du är en vuxen man. Du har en fru. Du har en egen familj. Du kan inte leva resten av ditt liv i rädsla för att mamma ska känna sig kränkt.
Just då vreds nyckeln om i låset. Ytterdörren öppnades, och från hallen hördes de välbekanta stegen.
— Hej, mina barn! Jag är tillbaka! Jag såg er inte i fönstret, så jag tänkte gå upp och kontrollera att allt stod rätt till.