Anna kastade en blick på Erik. I hennes ögon stod det tydligt: ”Ser du nu?”
Maria klev in i köket med en plastkasse i handen, så tungt packad med matlådor att handtagen skar in i fingrarna.
— Min lille Erik, jag kokade soppa åt dig hemma, sade hon och började redan plocka upp burkarna. — Jag tog med den hit. Anna har väl helt glömt hur man lagar mat vid det här laget. Och potatis med kött gjorde jag också. Du vet ju hur mycket du tycker om min potatis.
Anna kände hur hettan steg i kinderna. Varje gång svärmodern kom förbi följde samma sorts ”omtanke” med, inlindad i små stickande kommentarer.
— Tack, Maria, men jag lagar faktiskt mat åt min man själv.
— Jaja, naturligtvis, svarade svärmodern och viftade bort orden som om de inte betydde något. — Men mammas mat är ändå alltid nyttigare. Eller hur, Erik?
Erik satt som på nålar. Spänningen mellan de två kvinnorna låg tät i rummet, och han hade ingen aning om vilken mening som inte skulle göra allt värre.
— Mamma, tack, men du behövde verkligen inte komma hit bara för det här…
— Dumheter! Det är inget besvär för mig. Jag bor ju nära. Förresten, Anna, jag såg att en kakelplatta i badrummet har börjat lossna. Erik borde fixa den i helgen.
Annas fingrar knöt sig hårt. Maria hade alltså inte bara kommit in med mat. Hon hade hunnit inspektera hela lägenheten också.
— Maria, när lade du märke till kaklet i badrummet?
— Åh… ja, jag tittade in i morse, svarade hon undvikande. — Jag ville bara se hur Erik sov. Han var så trött i går. Och då råkade jag gå förbi badrummet.
— Gå förbi på väg vart?
Svärmodern tystnade ett ögonblick och såg besvärad ut.
— Nåja… det spelar ingen roll. Det viktiga är att det måste lagas.
Anna reste sig långsamt. Det sista av hennes tålamod hade runnit ut.
— Tycker du inte själv att det är märkligt, Maria, att gå in i någon annans hem på morgonen och sedan vandra runt och kontrollera rummen?
— Någon annans hem? utbrast svärmodern förolämpat. — Det här är min sons lägenhet!
— Det här är din sons och hans frus hem. Och vi har rätt till ett privatliv.
— Anna… började Erik, som om han ville hejda henne.
Men nu gick det inte längre att stoppa henne.
— Nej, Erik. Nu räcker det. Jag kan inte tiga längre. Maria, jag ber dig väldigt tydligt: lämna tillbaka nycklarna till vår lägenhet.
Det blev alldeles stilla. Först bleknade Maria, sedan steg färgen i hennes ansikte.
— Vad sa du? Kräver ni att jag ska lämna ifrån mig nycklarna till min egen sons hem?
— Jag ber bara om att våra gränser ska respekteras. Om du vill komma hit ringer du i förväg. Så fungerar det i de flesta familjer.
— I andra familjer kanske, men inte i vår! Maria vände sig häftigt mot sin son. — Erik! Tänker du tillåta att den här… den här svärdottern kör ut din egen mor från ditt hem?
Alla blickar riktades mot Erik. Han satt med blicken sänkt och sade ingenting. Det var som om hela hans liv kokats ner till detta enda ögonblick. På ena sidan fanns hans mamma, kvinnan som ensam hade uppfostrat honom efter skilsmässan. På den andra fanns Anna, hans fru, som han älskade — och som dessutom hade rätt i det hon bad om.
— Mamma… sade han till slut, lågt och ansträngt. — Kanske har Anna rätt. Kanske behöver vi faktiskt lite mer… utrymme för oss själva.
Maria stirrade på honom som om han just hade svikit henne på det grymmaste sätt.
— Så du väljer hennes sida?
— Jag väljer inte någons sida, mamma. Jag försöker bara säga att ett gift par måste få leva sitt eget liv.
Svärmodern sjönk ner på en stol. Tårarna började rinna längs hennes kinder.
— Jaha. Då behöver ni mig alltså inte längre. Då är jag en främling för er nu.
Anna kände ett styng av medlidande. Hon hade aldrig velat få den äldre kvinnan att gråta. Men att backa nu skulle betyda att allt fortsatte som förut.
— Maria, du är ingen främling. Du är Eriks mamma. Men varje människa behöver sin egen plats och sina egna gränser.
— Vilka gränser talar du om? snyftade svärmodern.