Svärmodern hade bjudit in sin son och hans hustru till jubileumsfesten mest för att roa sig själv — hon hade trots allt inte sett dem på elva år. Men till sist blev det inte hon som fick skratta.
— Mamma, varför står du bara där? Alla har redan gått in i salen.
Margareta rättade till pärlhalsbandet vid halsen, presenten hon fått av Anders när hon fyllde sextio, och lät ett kontrollerat leende glida över läpparna.
— Jag undrar om Erik verkligen tänker komma.
Anders frustade irriterat.
— Varför bjöd du honom över huvud taget? Ni har inte sagt ett ord till varandra på elva år, och det fungerade ju alldeles utmärkt.
Hon ryckte lätt på axlarna. Sanningen var att hon inte själv kunde förklara infallet. Kanske ville hon bara se hur långt ner han hade sjunkit. Erik. Den äldste. Sonen från Lars. Från det där äktenskapet hon helst låtsades aldrig hade existerat. En misslyckad far, en misslyckad son. Främmande blod.
— Låt honom få se hur anständiga människor lever, sade Margareta och började gå mot restaurangens utgång mot festlokalen. — Kanske skäms han åtminstone lite.
Inne i lokalen sorlade det redan högt. Borden dignade av små rätter och kalla förrätter, och servitörerna rörde sig smidigt mellan gästerna medan de fyllde glasen med champagne. Margareta tog emot gratulation efter gratulation, log där det förväntades och nickade värdigt, men blicken sökte hela tiden mot dörren. Erik syntes inte till.
Feg, tänkte hon med en sorts belåten lättnad. Han vågar inte visa sig.
Det var hon som hade kastat ut honom för elva år sedan. Då hade han kommit och bett om pengar — till en bostad, till någon sorts handpenning. Hon hade sagt nej. Inte diskret, inte i enrum, utan inför sina söner. Inför Eriks Anna också, den där tysta lilla ingen från landet. Margareta hade vräkt ur sig allt hon burit på: att hon var trött på att försörja en förlorare, att han fick sluta hänga andra i kjolarna och ta ansvar för sitt eget liv.
Erik hade inte försvarat sig. Han hade bara vänt sig om och gått. Efter det ringde han aldrig mer. Han försvann ur deras liv.
Och nu var det hon som hade skickat en inbjudan. Som ett skämt. För att visa Anders och Johan att hon hade haft rätt hela tiden: han hade aldrig blivit något.
Dörren till restaurangen öppnades.
Alla huvuden vändes ditåt nästan samtidigt. In i salen steg en man i kostym — en sådan kostym som inte drog blickarna till sig genom prålighet, utan genom perfekt snitt, dyrt tyg och en självklar hållning.
Vid hans sida gick en kvinna i en krämfärgad klänning, med en frisyr som kunde ha varit hämtad ur ett modemagasin. I handen höll hon en pojke på ungefär åtta år. Barnet var klätt med en sådan oklanderlig elegans att han lika gärna kunde ha varit på väg till en mottagning hos en ambassadör.
Margareta stelnade. Hon kände inte igen dem. De såg ut som om de hamnat på fel tillställning — för välklädda, för självklara, för högt över den nivå hon hade föreställt sig för sin egen fest.
Anders knuffade henne lätt med armbågen.
— Vilka är det där? Har du bjudit hit någon affärskontakt?
Mannen gick rakt mot deras bord. Hans blick gled över rummet, lugn och uppmärksam, som om han värderade allt utan att behöva säga ett ord. Vid handleden blänkte en klocka som måste ha kostat mer än Anders bil.
Han stannade framför jubilaren.
— God kväll, mamma. Det är jag. Erik.
Margareta kände hur något drog ihop sig djupt inom henne. Anders blev stående mitt i rörelsen med glaset halvvägs mot munnen. Johan tappade sin gaffel, som slog mot tallriken med ett vasst litet ljud.
Det här var alltså hennes äldste son. Men inte den hopkrupne, ständigt urskuldande pojke hon mindes. Framför henne stod en man vars självsäkerhet var så stark att själva luften omkring honom tycktes förändras.
Erik vände blicken mot kvinnan bredvid sig.
— Det här är Anna. Min hustru. Och vår son, Karl.
Anna nickade kort. Inte blygt, inte ursäktande. Hon bar sig åt som någon som var van vid fina restauranger, uppmärksamhet och människor som betraktade henne.
Margareta öppnade munnen, men inget ljud kom fram. Runt bordet tystnade samtalen ett efter ett.
Till slut stod Anders inte ut längre.
— Vad gör du nu för tiden? Var arbetar du?
Erik såg på sin bror. I hans blick fanns varken trots eller förakt. Bara ett stilla lugn.
— Anna och jag driver ett eget företag. Vi utvecklar betalningssystem åt internationella bolag.
Anna tog till orda med låg röst.