men rösten var stadig och varje ord gick fram:
— Erik ansvarar för IT-arkitekturen, och jag leder produktutvecklingen. Förra året tog vi steget in på den europeiska marknaden.
Johan gav ifrån sig ett osäkert, nästan hånfullt fnys.
— Jaha, startups… Numera ska ju alla ha en startup.
Anna vände sig mot honom. Leendet på hennes läppar var milt, men i blicken låg något hårt och blankt.
— Inte alla, Johan. Men vi lyckades.
Tystnaden runt bordet blev tät, nästan kvävande. Margareta stirrade på sin son och kunde inte få ihop bilden framför sig. Hur hade han blivit sådan? Var kom den där självsäkerheten ifrån? Pengarna? Kostymen? Och den där hustrun, som inte längre liknade den försiktiga, enkla flickan hon en gång hade avfärdat?
En av gästerna, Margaretas granne, lutade sig närmare sin väninna och viskade, tillräckligt högt för att flera skulle höra:
— Det där var oväntat. Hon har ju alltid sagt att äldste sonen aldrig skulle bli något.
Färgen rann ur Margaretas ansikte.
Erik gick ner på huk framför sin brorson Daniel, Anders tioårige pojke. Barnet såg upp på sin farbror med ögon som lyste av nyfikenhet.
— Hej, Daniel. Hur gammal har du hunnit bli nu?
— Tio, svarade pojken och nickade.
Erik tog fram ett präglat visitkort ur fickan och räckte det till honom.
— Om du någon gång vill veta hur man bygger program, eller hur ett företag fungerar, så ring mig. Du kan komma förbi vårt kontor, så visar jag dig.
Anders stelnade till.
— Erik, gör inte…
— Gör inte vad, Anders? Bjuda in min egen brorson? Erik reste sig långsamt. — Jag tänker inte locka bort honom från någon. Jag vill bara visa att det finns fler sätt att leva på.
Daniel höll visitkortet hårt, som om det vore något dyrbart. Anders bet ihop käkarna.
Erik vände tillbaka mot födelsedagsbordet. Först då lyckades Margareta hitta sin röst.
— Erik, jag… Jag trodde inte att du…
— Att jag skulle klara det? fyllde han i åt henne. — Nej, jag minns. För elva år sedan sa du samma sak inför alla. Att jag var en förlorare. Att du var trött på att släpa runt på mig som en börda. Att jag aldrig skulle få någonting att gå vägen.
Hon blev alldeles vit. Gästerna satt orörliga och låtsades plötsligt vara djupt upptagna av maten på sina tallrikar.
— Erik, förlåt mig… Jag menade inte…
— Jo, det gjorde du, avbröt han henne, utan att höja rösten. Det lät mer som ett konstaterande än en anklagelse. — Och vet du vad? Tack. Den förnedringen behövdes för att Anna och jag skulle förstå en sak: vi kunde bara räkna med oss själva.
Anna lade handen mot hans axel. Inte för att hejda honom, utan för att han skulle känna att hon stod kvar vid hans sida.
Erik drog ett djupt andetag och fortsatte lugnare:
— Då ägde vi nästan ingenting. Vi hyrde ett litet rum i en studentkorridor. Anna satt på callcenter om dagarna, jag skrev kod på nätterna. Under de två första åren vände vi på varje krona. Sedan föddes Karl, och allt blev ännu svårare. Men vi bad inte om hjälp. Inte av någon.
Hans blick gled över bordet: Anders dyra klocka, Johans belåtna min, Margaretas pärlhalsband.
— Vårt första uppdrag fick vi efter tre år. Det var litet. Sedan kom ett till. Därefter började investerare lägga märke till oss. Vi byggde en produkt som faktiskt löste ett verkligt problem. Och då började allt röra på sig.
Johan drog på munnen i en grimas.
— Det är lätt att prata när man redan har lyckats.
Erik vände sig mot honom, och för första gången fick rösten en hårdare klang.
— Lätt? Johan, har du någon gång varit vaken i två dygn utan att sova alls? Har du stått där och inte vetat om pengarna skulle räcka till mat? Har du sett din fru köa efter gratis barnkläder, medan du själv sitter på ett möte och spelar rollen av någon som har kontroll? Nej. För mamma höll alltid ett skyddsnät under er. En lägenhet åt Anders. Kontakter åt dig. Åt oss gav hon ingenting. Och det var faktiskt det bästa hon kunde ha gjort.
Margareta gömde ansiktet i händerna.