Anders satt med blicken fastnaglad i tallriken. Maria, hans hustru, hade vänt sig bort och stod med ansiktet mot fönstret.
Erik stack handen innanför kavajen och tog fram ett kuvert. Utan att säga något först lade han det framför sin mor.
— Grattis på födelsedagen.
Med darrande fingrar rev hon upp fliken. Inuti låg ett fotografi. Erik, Anna och lille Karl stod vid havet, solbrända och leende, tätt intill varandra. På baksidan hade någon skrivit: ”Familj är de människor som stannar kvar hos dig. Även när alla andra vänder ryggen till.”
Margareta höll bilden så hårt att knogarna vitnade.
— Herregud… vad har jag gjort? Erik, förlåt mig. Snälla. Jag såg ingenting. Jag var dum. Blind.
— Du var rädd, sade han lågt. — Rädd för att jag skulle bli som Lars. Svag. Misslyckad. Så du bestämde dig för att kapa banden innan något hann hända.
— Ja… ja, jag var rädd…
— Men det var inte någon förlorare du skar bort från ditt liv, mamma. Det var din son. Jag var aldrig Lars. Det var bara du som inte förstod det.
Han tystnade. Anna stod bredvid och höll Karl i handen.
— Vet du vad som är märkligast? fortsatte Erik efter en stund. — Jag är inte arg längre. Det gick över för länge sedan. Den dagen vi för första gången hade råd att hyra en riktig bostad förstod jag det. Jag behövde dig inte längre. Inte dina pengar. Inte ditt godkännande. Inte ens din kärlek. Ingenting.
Margareta brast i gråt. Runt omkring dem sänkte gästerna blicken, som om de plötsligt fått syn på något de inte borde bevittna.
— Vi måste gå, sade Erik och tog Annas hand. — Karl är trött, och vi ska ta oss genom stan.
Margareta for upp från stolen.
— Vänta! Gå inte så här… Jag vill ställa allt till rätta. Ge mig en chans!
Han stannade vid hennes röst. Långsamt vände han sig om och såg på henne, länge och prövande, som om han vägde varje ord hon nyss sagt. Sedan räckte han fram handen. Inte för en omfamning. För ett handslag.
— Vi kan träffas, mamma. Ibland. Men då som jämlikar. Inga omdömen. Inga lektioner om hur vi borde leva. Vi har byggt upp vårt liv utan dig. Och det livet tillhör oss. Om du kan acceptera det, kan Anna ge dig sitt nummer.
Margareta stirrade på hans utsträckta hand. Därefter tog hon den försiktigt, nästan som om hon var rädd att han skulle ångra sig om hon rörde sig för hastigt. Det blev ingen moderlig kram, ingen försonande gest. Bara ett kort, sakligt handslag.
Erik nickade. Anna höll fortfarande Karl i handen när de tre gick mot utgången. Vid dörren vände sig pojken om och vinkade, enkelt och uppriktigt, som bara ett barn kan. Sedan föll dörren igen bakom dem.
Margareta sjönk tillbaka ner på stolen. Salen hade blivit stilla, men det var ingen lugn tystnad; den låg tung och kvävande över borden. En servitör närmade sig tveksamt med en bricka, men hon avfärdade honom med en matt rörelse.
Det var Anders som först bröt tystnaden.
— Mamma, hur är det? Ta lite att dricka.
Hon lyfte huvudet. Blicken vilade på hennes yngre son: det välvårdade ansiktet, den självsäkerhet som kom av ett helt livs vetskap om att mamma alltid skulle ordna allt när det brast.
— Anders, om jag hade kastat ut dig den gången, så som jag gjorde med Erik… hade du klarat det? Det han klarade?
Han rynkade pannan.
— Vad menar du att jag skulle ha klarat?
— Att bygga upp allt från ingenting. Utan mig. Utan pengar.
Anders svarade inte genast. Osäkerheten drog över hans ansikte som en skugga. Maria vände bort blicken. Johan skrattade högt, men ljudet lät falskt och sprucket.
— Mamma, varför ställer du sådana frågor? Vi är ju en familj. Man hjälper varandra.
— Familj, upprepade Margareta långsamt. — Ja. Men Erik hjälpte jag aldrig. Jag slängde ut honom. Och ändå blev han starkare än er två tillsammans.
Anders blev röd i ansiktet. Johan pressade ihop käkarna. Vid bordet intill utbytte gästerna blickar; några såg medlidande ut, andra dolde dåligt den tillfredsställelse de kände.
En av Margaretas väninnor lutade sig närmare och viskade, tillräckligt högt för att flera skulle höra:
— Margareta, du brukade alltid säga att han aldrig skulle bli något. Och nu visar det sig att han är den som lyckats bäst av alla dina söner.
Margareta slöt fingrarna hårt om fotografiet.