”Då får han väl sälja det.”
Anna ryckte till och lyfte blicken, som om jag hade sagt något oförlåtligt.
”Våra barn bor där!”
”Och Erik visste inte det när han spelade bort tvåhundraåttiotusen kronor?”
”Du behöver inte vara så hjärtlös”, sa mamma vasst.
Ett kort, misstroget skratt slapp ur mig.
”Så jag är hjärtlös för att jag vill behålla pengar jag själv har tjänat?”
Pappa drog in luft genom näsan och suckade, märkbart irriterad.
”Ingen har sagt att du ska ge bort dem för alltid. Erik kan betala tillbaka senare.”
”När då? Efter att han har betalat tillbaka pengarna ni gav honom för fem år sedan?”
Det blev alldeles tyst.
Och där fick jag mitt svar.
Han hade inte betalat tillbaka en enda krona.
Mamma sträckte på ryggen och såg på mig med den där blicken hon alltid tog till när hon bestämt sig för att jag var orimlig.
”Din situation ser annorlunda ut.”
Hon gjorde en liten paus, men fortsatte innan jag hann säga något.
”Du är ensam. Du har inga barn, inget hus och ingen familj som är beroende av dig. Du behöver inte de här pengarna lika akut som Erik gör.”
Orden slog hårdare än jag hade varit beredd på.
Det stämde att jag var trettiotvå och ogift. Det stämde också att jag inte hade några barn.
Men jag arbetade. Jag betalade min hyra. Jag försökte bygga en trygg framtid åt mig själv, helt utan någon som ryckte in och tog över mina räkningar om allt rasade.
”Jag har ingen familj?” frågade jag lågt.
Mamma blinkade till.
”Det var inte så jag menade.”
”Jo”, sa jag. ”Det var exakt så du menade.”
Erik sköt ut stolen med ett skrap mot golvet.
”Kan du snälla låta bli att göra en stor grej av det här? Jag gjorde ett misstag.”
”Tvåhundraåttiotusen kronor är inte ett misstag, Erik. Det är inte en olycka. Det är massor av val, ett efter ett.”
Hans kinder blossade.
”Du tror väl att du är bättre än alla andra bara för att du har gjort karriär.”
”Nej”, svarade jag. ”Men jag har arbetat ihop mina pengar. Du spelade bort dina.”
Mamma slog handflatan i bordet så glasen skallrade.
”Nu räcker det! Vi sitter här för att hitta en lösning.”
”Ni har redan hittat den”, sa jag. ”Ni vill använda mina pengar.”
”Vi vill att du hjälper din familj.”
”Och om jag säger nej?”
Pappas ansikte blev kallt.
”Då vet vi åtminstone hur mycket familjen betyder för dig.”
Jag tog min väska från stolen och reste mig.
”Bra. Då vet ni det nu.”
Mamma följde efter mig ut i hallen.
”Maria, var förnuftig. Vad ska du ensam med så mycket pengar till? En lägenhet kan du köpa senare.”
Jag vände mig om mot henne.
”Och Erik kan betala sina skulder själv.”
”Han har barn.”
”Då borde han ha tänkt på det innan han gjorde det han gjorde.”
Hon lade armarna i kors över bröstet.
”Du har alltid varit mer självisk än din bror.”
Den meningen fick mig att tystna. Inte för att den var sann, utan för att jag hade hört samma budskap i olika versioner under hela mitt liv.
När Erik fick en bil som artonåring skulle jag förstå att han behövde den för jobbet.
När mina föräldrar betalade hans bröllop skulle jag vara glad för att min storebror bildade familj.
När de hjälpte honom med kontantinsatsen till huset sa de att jag förstås skulle få samma stöd den dag jag gifte mig.
Men eftersom jag aldrig hade gift mig kom den hjälpen aldrig.
I stället hade jag lärt mig att klara mig själv.
Och nu användes just den självständigheten som bevis för att jag förtjänade mindre.
”Hej då, mamma.”
Jag åkte hem och stängde av mobilen. När jag slog på den igen nästa morgon hade jag sjutton missade samtal och en hel rad meddelanden.
Mamma skrev att Erik kunde hamna i fängelse på grund av skulderna.
Pappa påstod att främmande människor hotade honom.
Anna skickade bilder på barnen och frågade hur jag kunde ta deras hem ifrån dem.