Erik skrev bara en enda rad:
Om du verkligen hade älskat mig som din bror hade du inte behövt tänka efter.
Jag svarade inte någon av dem.
I stället ringde jag banken.
Bonusen hade ännu inte satts in, men enligt handläggaren skulle den komma in på kontot inom några dagar. Jag bad henne spärra alla möjligheter att göra transaktioner via telefon och lägga in en notering om att varje ändring av mina kontouppgifter måste godkännas av mig personligen.
Kvinnan i andra änden frågade försiktigt om det fanns någon särskild anledning till min oro.
”Min familj känner till en del av mina personuppgifter”, svarade jag.
Redan samma eftermiddag bytte jag lösenord, säkerhetsfrågor och alla koder jag kunde komma åt. Medan jag gjorde det kändes det nästan löjligt dramatiskt, som om jag överreagerade.
Den känslan försvann två dagar senare när ett meddelande från banken dök upp.
Någon hade försökt få tillgång till mitt konto genom att ringa in.
Personen hade kunnat uppge min adress, mitt födelsedatum och de fyra sista siffrorna i mitt personnummer.
Det enda som stoppat försöket var den extra säkerhetsfras jag just hade lagt till.
Jag ringde pappa.
”Har ni försökt komma åt mitt bankkonto?”
Tystnaden som följde var bara någon sekund för lång.
”Självklart inte.”
”Banken spelade in samtalet.”
”Det kanske var Erik”, sa han till slut. ”Han är desperat.”
Det gick en isande känsla genom kroppen.
”Du säger det som om det skulle vara en förklaring.”
”Han tänkte väl bara låna pengarna.”
”Från mitt konto? Utan att fråga mig?”
”Nu gör du det här större än vad det är.”
Just där och då förstod jag att skulderna i sig inte var kärnan i allt.
Det verkliga problemet var att mina föräldrar aldrig hade låtit Erik ta ansvar för någonting. Hela hans liv hade de ryckt in, slätat över, betalat, förklarat bort och räddat honom undan följderna. Nu tog de för givet att jag skulle fortsätta där de slutade.
”Om någon försöker ta sig in på mitt konto igen polisanmäler jag det”, sa jag.
”Skulle du anmäla din egen bror?”
”Om han försöker stjäla från mig, ja.”
Pappa avslutade samtalet utan ett ord till.
På fredagen betalades bonusen ut.
För första gången på flera dagar kunde jag andas lite lättare. Pengarna låg där de skulle, på ett konto som ingen annan än jag kunde nå.
Men samma kväll stod Erik utanför min dörr.
Han såg sliten ut på ett sätt jag aldrig tidigare sett hos honom. Skjortan var skrynklig, håret rufsigt och under ögonen låg mörka ringar som fick honom att se äldre ut än han var.
”Jag är inte här för att bråka”, sa han. ”Jag vill bara prata.”
Jag öppnade inte mer än säkerhetskedjan tillät.
”Då får du prata därifrån.”
Han kastade en blick längs trapphuset, som om han var rädd att någon granne skulle höra.
”Det är inte 28 000.”
Jag höll fast vid dörrkarmen.
”Hur mycket är det då?”
Han svalde.
”Nästan 47 000 kronor.”
Jag bara stirrade på honom.
”Mamma och pappa vet inte allt”, fortsatte han lågt. ”De känner bara till en del.”
”Vad betyder det?”
Han drog handen över ansiktet.
”Jag har tagit pengar från jobbet också.”
Erik ansvarade för flera kundkonton hos sin arbetsgivare.
Om han hade förskingrat pengar handlade det inte längre bara om privata skulder och panikslagna samtal från våra föräldrar. Då kunde han faktiskt hamna inför rättsliga följder.
”Hur mycket har du tagit?”
”Tolv tusen.”
”Och resten?”
”Kreditkort. Snabblån på nätet. Några privata lån.”
”Varför säger du det här till mig?”
Hans ögon blev blanka.
”För att du kan hjälpa mig.”
Där var meningen igen, bara avklädd alla omskrivningar.
Inte: du kan hjälpa oss.
Utan: du kan rädda mig.
”Nej, Erik.”
”Du har 31 000 kronor!”
”Och även om jag gav dig varenda krona skulle du fortfarande sitta kvar med skulder.”
”Då kunde jag åtminstone betala tillbaka pengarna till företaget.”
”Och sedan fortsätter du spela?”
”Jag slutar.”
”Det sa du för fem år sedan också.”
Något i hans ansikte förändrades. Den trasiga blicken försvann och ersattes av en ful, hård ilska.
”Du sitter ensam i din lilla lägenhet och tror att du har lyckats med livet”, väste han. ”Men vad har du egentligen? Ingen. Du har ingen man.”