— Gör dig klar. I morgon ska vi till notarien, sade Erik med en röst som om han gav order åt någon anställd. Han frågade inte, han meddelade. Han stod kvar i köksdörren och hade inte ens tagit av sig jackan.
Anna lyfte blicken från tidningen.
— Varför då?
— Mamma måste skrivas in. På papperen. Bara tillfälligt.
Ordet ”tillfälligt” kastade han ur sig som om det var en oviktig småsak, slarvigt och utan att möta hennes blick. På senare tid hade Erik börjat tala till henne just så: kort, uppifrån, som om det redan var generöst av honom att över huvud taget öppna munnen.
— Skrivas in var? frågade Anna och slog långsamt igen tidningen.
— På kontot. Sparkontot. Ditt. Mamma säger att hon har något strul med skatten, så pengarna behöver stå på henne ett tag tills allt är utrett. Sedan för vi tillbaka det igen.
Anna betraktade sin man. Erik stod och kliade sig i bakhuvudet, en gest hon kände igen alltför väl. Så gjorde han när han ljög, eller när hans mamma hade instruerat honom att säga något och han själv inte visste hur han skulle få det att låta anständigt. Den här gången verkade det ena obemärkt glida över i det andra.
— På din mamma. Mina sjuhundratusen kronor. Tillfälligt, sade hon långsamt och lät varje ord falla tydligt.
— Men sluta titta på mig sådär! fräste han. — Det är min mamma, inte någon främling! Hon kommer inte att stjäla något!
Anna svarade inte. Hon reste sig bara, gick förbi honom in i sovrummet och stängde dörren. Fem minuter senare ringde hans telefon på andra sidan väggen, och hon tvivlade inte en sekund på att det var Maria. Eriks röst förändrades genast: den blev lägre, mjukare, nästan öm. ”Ja, mamma. Jag sa det. Nej, hon blev bara lite… Nej då, allt är lugnt. Vi åker i morgon.”
Maria hade trängt in i deras liv — eller snarare i Annas liv — som en inflammation: först nästan omärkligt, sedan allt mer smärtsamt. Hon bodde en halvtimmes resa bort, i en gammal tvårummare som Erik i flera år hade sagt att han skulle renovera. Naturligtvis hade han aldrig fått tid. Däremot fick hon tid att komma till dem. En gång i veckan, ibland oftare, dök svärmodern upp ”för att titta till dem”, och varje sådant besök förvandlades till en liten ockupation.
Hon var lång, tung i kroppen, med läppar som nästan alltid var hoppressade och med blicken hos en människa som ansåg att hela omgivningen stod i skuld till henne. Maria hade en särskild förmåga att förändra luften i ett rum. Anna hade en gång i sitt stilla sinne kallat henne ”en kvinna som var ett helt frontavsnitt”: hon klev inte in i ett rum, hon tog det i besittning.
— Lilla Anna, du har visst inte torkat dammet bakom tv:n igen. Titta här, jag drog bara med fingret.
— Lilla Anna, Erik tycker om maten när den är lite kraftigare, det vet du ju.
— Lilla Anna, vad är det där för gardiner? När ni köpte lägenheten sa jag faktiskt att ni borde välja en annan färg.
Hos Maria lät ”lilla Anna” inte som ömhet, utan som en förolämpning inslagen i presentpapper. Erik brukade tiga vid sådana tillfällen, eller hummade instämmande. Inte elakt — värre än så: likgiltigt. Han hade för länge sedan vant sig vid att hans mamma alltid hade rätt. Det var hans grundinställning, fabriksprogrammeringen, och ingen hade någonsin försökt uppdatera den.
Anna mindes hur hon under det första äktenskapsåret fortfarande hade försökt förklara saker. Sedan slutade hon. Inte för att hon gav upp, utan för att hon tänkte längre än så. Hon var ingen högljudd människa, men hon hade ett ovanligt gott minne för detaljer.
De sjuhundratusen kronorna hade hon sparat ihop själv. Under åtta år hade hon lagt undan från lönen, från bonusar och från de pengar hon fått efter försäljningen av mammans sommarstuga. Summan låg på ett bundet sparkonto, stilla och tryggt, precis som det mesta Anna gjorde. Erik kände till pengarna. Maria också. Hur hon hade fått reda på det hade Anna aldrig frågat. Svärmodern kunde få fram information lika lätt som andra människor snappade upp skvaller: genom sin son, genom en slarvig kommentar, genom frågor som verkade oskyldiga ända tills de lades ihop till en hel bild.
”Problem med skatten.” Anna låg i mörkret och vände på orden. Vilka skatteproblem kunde en pensionär ha, en kvinna som inte arbetade, inte ägde något särskilt och tillbringade dagarna framför tv-serier? Det lät ungefär lika trovärdigt som om en katt hade ursäktat sig med att den var upptagen.
Men Erik trodde förstås på det. Eller låtsades tro, vilket i hans fall nästan var samma sak.
På morgonen uppträdde han överdrivet fredligt. Han bryggde kaffe åt dem båda och ställde en kopp framför Anna — hans egen version av en försoningsgest.
— Nå, ska vi åka?
— Vi åker, svarade hon jämnt.
Erik hade uppenbarligen inte väntat sig den sortens lugn. Han slappnade av en aning och log, med det där leendet som en gång hade verkat charmigt på henne men som hon numera läste på ett helt annat sätt.
Notariekontoret låg inne i centrum, i ett grått hus med kolonner som hade överlevt flera epoker och, av utseendet att döma, planerade att överleva några till. Maria väntade redan vid entrén, klädd i beige kappa, med handväskan hårt inklämd under armen och en min som antydde att hon självklart var den som bestämde här.
— Lilla Anna, sade hon i stället för att hälsa. — Vad bra att du tog ditt förnuft till fånga. Jag visste att du var en klok flicka.
”Flicka” blev droppen. Anna var på väg mot trettioåtta.
De gick upp till andra våningen. Notarien, en ganska ung kvinna med trötta ögon, lade fram handlingarna på bordet. Och det var just då något inom Anna försköts.
Hon tog dokumentet och började läsa. Långsamt. På riktigt.
Det handlade inte om någon ”tillfällig” anteckning. Det var en fullständig överlåtelse. Ingen tidsgräns. Inte en enda formulering om att pengarna någonsin skulle återgå till henne. Bara en överföring av rätten. För alltid.
Anna lade ifrån sig papperet.
Erik stirrade åt sidan. Maria studerade sina händer. Notarien teg med minen hos någon som redan hade sett samma scen många gånger.
— Jag förstår, sade Anna.