— Jag säger att jag förstår, svarade Anna. Nu har jag förstått allt.
Hon tog mobilen från bordet, grep sin väska och reste sig. Notarien höjde knappt märkbart på ögonbrynen.
— Anna lilla, vart ska du? Marias röst blev plötsligt tunn och vass. — Du måste ju skriva under.
— Inte i dag, sade Anna.
Sedan gick hon.
Utanför möttes hon av septemberluften — en sådan där märklig septemberdag då värmen fortfarande dröjer sig kvar, men själva luften redan har bytt ton. Klarare. Kyligare i tanken. Utan sommarens bedrägliga mjukhet. Anna gick längs trottoaren utan att vända sig om. Bakom henne slog en dörr igen. Erik ropade hennes namn, först en gång, sedan en gång till, högre.
Hon stannade inte.
Sju hundra tusen kronor skulle inte försvinna någonstans. Vad som skulle hända med henne själv återstod däremot att se.
Erik hann ifatt henne vid övergångsstället.
— Vad håller du på med egentligen? fräste han och tog tag i hennes armbåge så att hon tvingades vända sig mot honom. Hans ansikte var rött, blicken hård. — Min mamma sitter där inne, notarien väntar, och du ställer till med en scen!
Anna sänkte blicken mot hans hand.
Efter någon sekund släppte han taget. Inte direkt, men han gjorde det.
— Jag ställer inte till med någonting, sade hon. — Jag läser bara det jag förväntas skriva under. Det brukar vara grundkursen i vuxenlivet.
— Det står inget konstigt där!
— Det står ”vederlagsfri överlåtelse”. Det är inte samma sak som ”tillfälligt”, Erik.
Han öppnade munnen, men inget kom. Något gled förbi i hans ögon, något som liknade osäkerhet, men det var borta nästan innan hon hann se det. Sedan återvände det vanliga uttrycket, det där självsäkra, avvärjande.
— Det är bara juridiskt språk. Så där skriver notarier. Mamma lämnar tillbaka allt.
— Självklart, sade Anna.
Och fortsatte gå.
Hem åkte hon inte. I stället gick hon till en liten park några kvarter därifrån, satte sig på en bänk och tog upp telefonen. Lönnarna ovanför henne stod stilla. Hösten hade ännu inte riktigt lagt handen på dem, men här och där syntes en rostfärgad kant längs bladen. På asfalten spatserade duvor omkring med samma målmedvetna min som människor som har ett ärende.
Anna öppnade kontaktlistan och letade fram Elisabeths nummer.
Elisabeth var jurist. Inte väninna, inte någon hon kände genom bekanta, utan en yrkesperson Anna hade anlitat tre år tidigare i en helt annan fråga, i samband med arvet efter mammans sommarstuga. Sedan dess hade numret legat kvar i telefonen. Bara legat där. För säkerhets skull.
Nu hade säkerheten fått ett skäl.
— Hej, Elisabeth. Det är Anna Lindberg. Jag behöver rådgivning. Helst i dag, om det finns möjlighet.
Elisabeths kontor låg i ett äldre stenhus två kvarter från kajen. Anna tog en taxi dit, gick upp till tredje våningen via en trätrappa som knarrade som om den burit människor i generationer, och ringde på dörren med den lilla mässingsskylten.
Juristen tog emot henne utan onödiga fraser. Hon visade henne till en stol, hällde upp vatten och lät henne tala.
Anna berättade lugnt och sakligt. Inga tårar, inga utbrott. Bara händelseförloppet: sparkontot, summan, Eriks förslag, besöket hos notarien, handlingen där formuleringen ”vederlagsfri överlåtelse” förekom, och att hon hade rest sig och gått.
Elisabeth lyssnade och antecknade då och då i ett block.
— Har du skrivit under någonting? frågade hon när Anna tystnade.
— Nej.
— Bra. Det är det viktigaste. Hon lade pennan ifrån sig. — I nuläget innebär det att pengarna fortfarande är dina, kontot är ditt och några rättsliga följder har inte uppstått. Men om jag förstår dig rätt vill du veta hur du bör gå vidare?
— Ja, sade Anna. Det är precis det jag vill veta.
Samtalet tog ungefär en timme. Elisabeth gick metodiskt igenom situationen: giftorättsgods, enskild egendom, äktenskapsförord — som Anna och Erik inte hade — och hur allt kunde bedömas juridiskt. Anna lyssnade och kände hur något började ordna sig i hennes huvud. Inte en hämndplan. Inte det. Snarare en struktur. En riktning. Något fast att hålla i.
— Funderar du på skilsmässa? frågade Elisabeth rakt ut.
Anna svarade inte genast.
— Jag tänker på mina pengar, sade hon till slut. Det är där jag börjar.
Under tiden hon satt hos juristen ringde Erik fyra gånger. Maria ringde en gång. Anna svarade inte. Inte av trots. Hon orkade bara inte höra Marias röst där, i det lugna rummet med lagböcker, välordnade pärmar och det stilla skenet från skrivbordslampan. Den rösten hörde inte hemma i något så förnuftigt.
När Anna kom ut igen hade skymningen fallit. Septemberkvällar blev mörka på ett sätt som alltid överraskade henne; nyss fanns ljuset kvar, och plötsligt hade gatlyktorna tagit över.
Hon gick in på ett litet kafé, beställde något varmt och åt under tystnad medan hon såg ut genom fönstret. Utanför passerade människor med väskor, jackor och egna bekymmer. Ingen av dem visste vad som hade hänt Anna Lindberg den dagen. Märkligt nog gjorde just det henne lugnare.
Hon kom hem vid halv nio.
Erik var där. Han satt i soffan med mobilen i handen, men så fort hon klev in reste han sig. Då förstod Anna att han hade väntat hela kvällen. Kanske utan att veta vad han skulle göra med väntandet, men ändå väntat.
— Var har du varit?
— Ute i ärenden, sade hon och tog av sig skorna.
— Vilka ärenden? I hans röst låg ilska, men också något annat. Oro, kanske. — Mamma blev faktiskt väldigt upprörd. Väldigt.
Anna gick in i köket och fyllde ett glas med vatten.
— Det var tråkigt, sade hon utan särskild ton.
— Tråkigt? Han följde efter och stannade i dörröppningen. — Anna, fattar du vad du gjorde? Notarien såg dig bara resa dig och gå. Mamma grät i en timme efteråt!
— Erik, sade hon och vände sig mot honom. — Jag läste dokumentet. Och det som stod där förändrade allt.