— Försvinn ut ur mitt hem! Den här lägenheten fick jag i arv, och ni är inte längre min familj! skrek Anna och slog igen dörren med en smäll.
— Sitter du med den där förbannade bokföringen igen, som om du vore satt på straffarbete? ropade Erik från vardagsrummet. — Var är middagen?
Anna lyfte inte ens blicken. Tonen i hans röst fick henne inte att känna sig som hans hustru, utan som en hushållerska som missat sitt arbetspass. Papperen prasslade under hennes fingrar som torra höstlöv; allt gled henne ur händerna, och i bröstet satt en hård knut som inte ville släppa.
— Strax, svarade hon lågt, mest för att han inte skulle höra hur rösten darrade.
På spisen puttrade kastrullen stilla. Utanför fönstret blinkade matta gatlyktor i mörkret. Det var en alldeles vanlig kväll i en alldeles vanlig lägenhet, en sådan där plats där värmen för länge sedan hade dunstat bort. Oktober hade dragit åt kylan kring staden, men hemma hos dem hade vintern redan flyttat in innan kalendern hunnit dit.
Erik, trettiosex år gammal, soffstrateg och självutnämnd expert framför tv:n, bemödade sig inte ens om att vända på huvudet. Han bar utslitna mjukisbyxor och en t-shirt där en gammal såsfläck torkat fast sedan en vecka tillbaka. Det var hans mest naturliga tillstånd.
En gång i tiden hade Anna sett på honom med ömhet. Nu betraktade hon honom mer som ett gammalt sofföverdrag man länge vetat att man borde göra sig av med, men som man av någon anledning aldrig fått tid att byta ut.
— Erik, börja inte nu, bad hon medan hon drog ut formen ur ugnen. — Jag har sprungit hela dagen som en hamster i ett hjul.
— Och du tror att jag bara legat här på soffan? fräste han, utan att släppa skärmen med blicken. — Jag arbetar faktiskt, bara så du vet. Med huvudet!
Anna log kort för sig själv. Han ”arbetade med huvudet” — vilket i praktiken betydde att han bråkade med främlingar på sociala medier om vem som bar skulden för de stigande bensinpriserna.
Herregud, varför hade hon klamrat sig fast vid det här äktenskapet i så många år? Kanske av vana. Hon hade vant sig vid att det var ”bekvämt”, vant sig vid att inte skapa vågor. Problemet var bara att båten för länge sedan hade spruckit, och nu stod vattnet dem redan upp till knäna.
Då ringde porttelefonen.
Anna ryckte till. Det där ljudet hade hon känt igen även om någon väckt henne mitt i natten.
Maria. Svärmodern. Kvinnan vars ankomst alltid betydde samma sak: oväder, korsförhör och minst tre giftiga kommentarer innan middagen var över.
— Erik, öppna. Det är din mamma, sa Anna utan att vända sig från spisen.
— Åh, mamma är här! utbrast han och piggnade till, som om det inte var hans mor utan lönen som stod i porten.
Låset klickade. Några sekunder senare ljöd en munter röst från hallen:
— Min käre pojke! Hur har du det? Du svälter väl inte ihjäl utan ordentlig mat?
Anna himlade med ögonen för sig själv. Nu började det.
— Kom in, mamma, sa Erik mjukt och slog armarna om henne. — Anna håller just på med middagen.
— Middag? upprepade Maria och marscherade in i köket med minen hos en livsmedelsinspektör. — Nå, låt oss se vad för delikatess som serveras i dag.
Hon granskade spisen som en åklagare granskar bevismaterial och hummade sedan missnöjt.
— Köttfärsbiffar? Du har väl inte köpt färdiga? En man behöver riktig mat, inte sådant här gummi.
Anna pressade ihop läpparna för att inte explodera.
Hur länge skulle hon behöva höra samma visa?
— De är hemlagade, sa hon kort och ställde fram tallriken.
— Jaha, hemlagade… Maria drog på munnen. — Förra gången saltade du dem så illa att min Erik drack vatten hela kvällen efteråt.
— Mamma, sluta nu, mumlade Erik, men utan någon större övertygelse. — Anna försöker ju.
— Försöker? Svärmodern slog ihop händerna. — Jag skulle vilja se hur mycket hon försökte om det inte var du som försörjde henne! Allt vilar på dig, min son!
Anna vände sig långsamt mot henne, som om hon stod öga mot öga med en orm som just höll på att hugga.
— Maria, det kanske räcker nu, sa hon med återhållen röst. — Vi är vuxna människor. Vi klarar oss utan att bli bedömda.
— Jag vill bara ert bästa! utbrast Maria förnärmat. — Det måste finnas ordning i en familj. Min son ska äta, vila och leva som en anständig människa, inte som någon stackars ensamkarl.
Det sista ordet blev kvar i rummet, vasst och obehagligt.