Erik satt där intill henne och tuggade på biffen med en min som om ingenting i världen spelade någon roll — varken vem som satt vid bordet eller vad som låg på tallriken framför honom.
Anna kände hur ilskan steg inom henne, het och kvävande, men hon svalde den.
Som en maskin började hon plocka undan. Tallrikar staplades, bestick sköljdes, glas flyttades till diskhon. Under tiden hörde hon hur de två ”själsfränderna” pratade vidare om nyheter, lån och grannarnas senaste bekymmer, som om hon inte ens fanns i rummet.
I sitt eget hem kände hon sig som en skugga.
När Maria till sist gick därifrån, med ett moln av tung parfym och en hel näve förebråelser efter sig, kom Erik fram till Anna. Han hade det där uttrycket i ansiktet som alltid dök upp efter moderns besök — trött, urskuldande och ändå på något sätt anklagande.
— Anna, bli inte arg nu, okej? Mamma oroar sig bara.
— Naturligtvis, sa hon och drog snett på munnen. — Av ren medmänsklighet, eller hur?
— Tja… ibland har hon faktiskt en poäng, mumlade han osäkert. — Du skulle kunna vara lite mer… framåt. Gladare. Du går omkring som om hela världen hade rasat.
Anna pressade ihop läpparna. Inombords darrade hon av ansträngningen att inte explodera.
”Mer framåt”, upprepade hon tyst för sig själv. Skulle han använda samma ord om det var han som bar arbetet, hemmet och hans mors ständiga kritik på sina axlar?
Hon såg på honom, och plötsligt blev allt märkligt klart.
Hon kände ingenting längre.
Ingen vrede. Ingen kärlek. Inte ens medlidande. Bara en massiv trötthet, tung och seg, som något hon vadat igenom alldeles för länge.
— Erik, sa hon lugnt, nästan vardagligt, som om hon kommenterade vädret. — Vi borde skiljas.
— Va?! Han satte nästan i halsen. — Har du blivit galen?
— Nej. Jag vill bara inte leva så här mer.
Han tystnade. Blicken for från henne till golvet och tillbaka igen, rastlös och skrämd, som hos ett djur som drivits in i ett hörn.
— Anna, vad är det med dig? Vi har ju… vi har varit tillsammans i tio år!
— Just det, svarade hon lågt. — Tio år. Och vad blev det av dem? Ingen glädje. Ingen värme. Bara förebråelser och det eviga ”mamma har rätt”.
Han vände bort ansiktet. Länge sa han ingenting. Till slut kom orden, hårda och matta:
— Alla lever så här. Ingen är lycklig hela tiden. Man står ut — för familjens skull, för tryggheten. Men du… vad tror du att du är? Någon särskild?
— Nej, sa hon. — Jag är bara trött på att vara olycklig.
Det var första gången hon uttalade det högt. Och i samma ögonblick kändes det som om någon lyfte en säck sten från hennes rygg.
Dagarna som följde blev som ett långsamt uppvaknande.
Erik gick omkring med mörk blick. Ibland teg han demonstrativt, ibland försökte han ”prata igenom allt på ett vuxet sätt”. Anna lyssnade, men inom henne fanns inte längre vare sig tvivel eller ömkan.
När han gick till jobbet satt hon kvar i köket, såg ut genom fönstret på den grå himlen och tänkte: Så här börjar friheten — med tystnad.
Men stillheten blev kortvarig.
Tre dagar senare stormade Maria in i lägenheten igen. Hon ringde inte på. Hon knackade inte. Precis som alltid klev hon bara in, som om hemmet fortfarande tillhörde henne.
— Vad är det för vansinne jag får höra?! skrek hon redan från hallen. — Ska du skilja dig? Har du tappat förståndet? Du förstör Erik!
Anna lyfte blicken från datorn och betraktade den rasande kvinnan utan att röra en min.
— Det här är mellan mig och Erik.
— Mellan er?! tjöt Maria. — Min son har gett dig ett liv, ett tak över huvudet, mat, allt! Och nu tänker du dra ner honom i fördärvet? Otacksamma egoist!
— Vet du, Maria, sa Anna stilla, kanske skulle du för en gångs skull kunna försöka se saken med någon annans ögon än din sons.
— Någon annans? Vems då? Dina? Hon grimaserade föraktfullt. — Du kommer inte ens i närheten av honom.
Anna reste sig. Hon tog några steg närmare och mötte Marias blick utan att vika undan.
— Eller också har du bara vant dig vid tanken att Erik tillhör dig, och att jag råkade hamna här som ett besvärligt bihang.
För ett kort ögonblick fladdrade något osäkert till i Marias ögon. Förvirring, kanske. Men det slocknade snabbt och ersattes av den vanliga ilskan.
— Jag försökte göra en riktig människa av dig! fräste hon. — Och det här är tacken? Du är en otacksam liten varelse!
— Nej, svarade Anna. — Du försökte göra mig till en tjänare. Men den rollen tänker jag inte spela längre.
Luften i lägenheten blev tung, som strax före ett åskväder.
Maria stampade med klacken i golvet, kastade ur sig ytterligare några ”vänliga” kommentarer och slog sedan igen dörren så hårt att glasen i köksskåpet skallrade.
Anna blev stående mitt på köksgolvet. Hon andades häftigt, som efter en språngmarsch, men för första gången på många år kändes hjärtat en aning lättare.
En vecka senare hade hon samlat ihop allt som behövdes.