Papperen låg prydligt sorterade i en mapp.
Skilsmässoansökan.
Inga scener, inga böner, inga försök att övertala någon. Bara ett tydligt avslut.
Erik vägrade förstås att ta det på allvar. Gång på gång upprepade han samma sak, nästan som om han försökte övertyga sig själv:
— Du klarar dig inte utan mig. Allt kommer rasa. Du kommer krypande tillbaka.
Anna svarade inte. Hon nickade bara, för hon visste att om hon började förklara, om hon ens vände sig om en enda gång, skulle hon dras ner igen.
Beskedet kom i slutet av november, när tystnaden i lägenheten nästan hade slutat skrämma henne. Hon hade börjat vänja sig vid att höra sina egna steg, sin egen andning, sina egna tankar — och inte någon annans order.
Telefonen ringde från en juristbyrå. Rösten i luren var torr och formell.
— Anna, vi behöver att du kommer in. Det gäller ett arv.
— Ett arv? — Hon var nära att skratta. — Jag har inga rika släktingar.
Ändå gick hon dit. Inte för att hon hoppades på något, utan för att nyfikenheten inte lämnade henne någon ro.
Och det visade sig att det inte var något misstag.
En avlägsen moster, hennes mammas kusin, hade testamenterat henne en trerumslägenhet i ett bra område. Det var inget palats, men den var renoverad, möblerad och hade till och med parkettgolv. Riktig parkett, inte sådan där tunn laminat som lades överallt nuförtiden.
Anna satt på stolen inne på juristens kontor och väntade nästan på att han skulle blinka åt henne och säga att alltihop var ett skämt.
Men han blinkade inte.
Handlingarna var äkta.
Hon skrev under där hon skulle, gick ut på gatan och började gråta för första gången på mycket länge. Inte av förnedring. Inte av ilska. Utan av lättnad.
”Där ser man”, tänkte hon medan hon torkade kinderna. ”Ett nytt kapitel ändå.”
Flytten blev som en högtid utan gäster.
Anna ordnade allting själv. Hon bokade flyttfirma, sorterade kartonger, slängde sådant hon i åratal hade sparat ”ifall det kunde komma till användning”. Gamla trasiga saker, minnen som bara gjorde ont, föremål som inte längre hörde till hennes liv.
I den nya lägenheten luktade det nymålat, kaffe och frihet.
Hon gick barfota över golvet, log åt sina gamla rädslor och kom på sig själv med att tänka: ”Så man kan alltså leva utan att höra att ’mamma har rätt’ varje dag.”
På jobbet började också saker förändras. Ledningen verkade plötsligt upptäcka att Anna inte bara var pålitlig, utan dessutom skicklig. Först fick hon ansvar för ett större projekt. Sedan kom befordran.
Och någonstans mellan rapporter, möten och kaffepauser dök Johan upp. En stillsam kollega med uppmärksamma ögon och ett klokt sätt att lyssna. Han var ingen filmhjälte, ingen man som fick rummet att stanna, men det fanns värme i honom.
Med Johan blev det lugnt.
Inte någon brännande passion som förblindade allt förnuft. Inte en storm som rev upp marken under fötterna. Snarare en mjuk värme under en filt en kall vinterkväll.
Och just när livet försiktigt började få form igen, ringde det på dörren en sen kväll.
Utan förvarning. Precis så som Maria brukade göra förr.
Anna gick fram och såg genom titthålet.
Hjärtat sjönk.
Där ute stod de.
Erik och hans mamma.
Med en kasse i handen, som om de var på väg till en trevlig inflyttningsfest.
— Vad vill ni? frågade Anna genom dörren.
— Lilla Anna, öppna nu. Vi behöver prata, väste Maria med den där sockersöta, falska tonen hon alltid tog till när hon ljög.
Anna vred om låset, men hon öppnade bara på glänt.
Det hjälpte inte. De trängde sig in ändå, som kallt drag genom en springa, utan att vänta på någon inbjudan.
— Jaha, se där, vilken lägenhet, sade Maria och drog ogillande på munnen medan blicken for över hallen. — Det syns ju att du inte har köpt den själv.
— Ja, verkligen, fyllde Erik i och gned händerna mot varandra. — Var har du fått tag på något sådant här, egentligen?
Anna stod stilla vid dörrkarmen. Rösten var lugnare än hon själv hade väntat sig.
— Jag har ärvt den. Från min moster.
— Vilken moster? fräste Maria misstänksamt. — Henne har jag aldrig hört talas om.
— Ni frågade aldrig, svarade Anna. — Och jag hade ingen anledning att berätta.
Erik och Maria utbytte en snabb blick. I nästa sekund såg Anna det tydligt: girigheten som tändes i deras ögon.
— Nåja, sade Erik långsamt. — Vi levde ändå ihop i tio år. Då borde det här räknas som något gemensamt.
Anna stirrade på honom och höll nästan på att skratta rakt ut.
— Erik, hör du själv vad du säger? Vi har varit skilda i ett halvår.
— Och? avbröt Maria skarpt. — Det spelar ingen roll. Åren med honom gjorde dig till den du är. Utan min son hade du kanske aldrig fått något arv alls.
— Ursäkta? Anna tog ett steg framåt. — Hur menar ni nu?
— Precis som jag säger, svarade Maria och gick oblygt in i vardagsrummet, som om hon redan ägde det. — Här skulle min säng passa bra. Och där borta kan vi ordna en liten hörna åt Erik. Det är ju gott om plats här hos dig.
— Är ni inte kloka? sade Anna och kände hur ilskan steg. — Hur i hela friden har ni tänkt er det här?