Min svärmor ställde till med ett högljutt uppträde i mitt eget hem och påstod, utan att blinka, att huset egentligen bara tillhörde hennes son och att jag inte hade någon rätt att bestämma något där.
Hon ansåg sig ha rätt att lägga sig i minsta detalj i vårt liv. Men när hon redan nästa morgon dök upp utanför dörren igen, gick hennes nyckel plötsligt inte längre att vrida om i låset.
Rasande tog hon fram mobilen och ringde genast min man.
När Erik och jag köpte vårt hus var jag övertygad om att vi äntligen hade nått början på ett nytt kapitel tillsammans.
I nästan sex år hade vi bott trångt i en liten hyreslägenhet i Uppsala.
Månad efter månad lade vi undan pengar. Vi tackade nej till dyra resor, sköt upp nöjen och funderade både en och två gånger innan vi köpte något större.
Medan vänner omkring oss bytte till nyare bilar eller åt ute flera gånger i månaden, stoppade vi nästan varenda extra krona i sparandet till vårt framtida hem.
Jag arbetade på egen hand som inredningsplanerare, och Erik var byggingenjör. Våra inkomster var bra, men ett hus inne i staden kändes länge som något ouppnåeligt.
Till slut hittade vi ett äldre radhus i ett stillsamt område en bit utanför centrum.
Fasaden hade tappat sin fräschör, badrummet såg ut att ha stått orört sedan åttiotalet och trädgården var så igenvuxen att buskarna nästan dolde staketet helt.
Ändå föll vi för huset direkt.
Det fanns stora fönster, ett litet inglasat uterum och dessutom plats nog för ett arbetsrum. I mitt huvud såg jag redan hur allt skulle kunna bli efter renoveringen.
En betydande del av köpesumman betalades med pengar som min far hade gett mig efter att han sålt sitt tidigare företag.
Resten finansierade Erik och jag med ett gemensamt lån. Naturligtvis skrevs vi båda in som ägare.
För oss handlade det aldrig om hans hus eller mitt hus.
Det var vårt hem.
Eriks mamma, Maria, verkade däremot se saken på ett helt annat sätt.
Redan första gången hon kom dit gick hon genom rummen med armarna i kors och delade ut instruktioner, trots att ingen av oss hade bett om hennes åsikt.
”Väggen mellan köket och vardagsrummet ska bort”, slog hon fast. ”Erik har alltid tyckt om öppna ytor, ända sedan han var liten.”
”Vi vill gärna behålla väggen”, svarade jag så vänligt jag kunde. ”Annars hörs minsta lilla ljud från köket ända in i vardagsrummet.”
Maria knep ihop munnen.
”Erik avskyr instängda kök.”
Erik stod precis bredvid oss.
”Faktiskt tycker jag väldigt mycket om Annas idé”, sade han lugnt.
Hans mamma låtsades som om hon inte hade hört honom. I stället fortsatte hon längre in och pekade mot trappan.
”Den där heltäckningsmattan måste också bort. Och i sovrummet behöver ni absolut ljusare tapeter.”
På den tiden kunde jag fortfarande le åt hennes kommentarer. Jag tänkte att hon bara var en överbeskyddande mamma som hade svårt att acceptera att hennes ende son hade byggt ett eget liv.
De verkliga problemen började först några månader senare.
Erik gav Maria en reservnyckel. Hon bodde bara några gator bort och skulle kunna ta sig in om något akut hände. Det lät rimligt, tyckte jag. När vi reste bort över en helg matade hon till och med vår katt och tömde brevlådan.
Men det dröjde inte länge förrän nyckeln användes till betydligt mer än nödsituationer.
En eftermiddag kom jag hem efter ett möte med en kund och fann henne stående i vårt kök. Alla våra torrvaror var utplockade och uppradade över hela arbetsbänken.
”Vad i hela friden gör du här?”