fick jag ur mig, mer förbluffad än arg i första ögonblicket.
”Jag rensar upp lite”, svarade hon, som om det vore den mest naturliga saken i världen. ”Du förvarar ris, pasta och mjöl på helt fel sätt.”
Hon hade släpat dit nya plastburkar, ställt undan mina märkta glasburkar och kastat flera kryddor eftersom hon påstod att de var för gamla för att använda.
Några veckor senare hände det igen. Utan att säga ett ord till vare sig mig eller Erik bytte hon ut de färgglada kuddarna i soffan mot grå.
”De gamla såg billiga ut”, sa hon bara, när vi frågade vad hon höll på med.
Samma kväll bar Erik tillbaka de grå kuddarna till henne och bad henne tydligt att inte göra fler förändringar i vårt hem utan att fråga oss först.
Maria tog det som en personlig förolämpning.
I tre dagar vägrade hon svara på hans meddelanden. Sedan dök hon upp vid dörren med en kaka i händerna och uppförde sig som om ingenting alls hade hänt.
Och så fortsatte det.
Hon kom förbi utan förvarning, flyttade runt möbler och hade åsikter om nästan allt jag hade valt till huset. Inget var tillräckligt bra. Färgerna var fel, gardinerna var opraktiska, lamporna satt konstigt, mattan passade inte.
Vid ett tillfälle gick hon till och med så långt att hon bokade in en hantverkare för att byta ut lampan över vårt matbord. Som tur var ringde mannen först för att bekräfta tiden, annars hade jag kanske kommit hem till en helt ny lampa.
Länge försökte jag hålla mig lugn. Jag svalde kommentarer, räknade till tio och intalade mig själv att det inte var värt ett stort bråk. Framför allt ville jag inte att Erik skulle känna att han tvingades välja mellan sin mamma och mig.
Men en torsdag eftermiddag passerade Maria en gräns som inte längre gick att bortförklara.
Jag arbetade hemifrån den dagen och satt mitt i en digital presentation för en kund. Jag visade skisserna till ett nytt kaféprojekt och försökte låta professionell, trots att jag hade suttit med detaljerna hela morgonen. Erik var på en byggarbetsplats utanför stan och skulle inte komma hem förrän framåt kvällen.
Mitt under samtalet hörde jag ytterdörren öppnas.
Först trodde jag att jag hade inbillat mig. Men någon minut senare hördes främmande röster från undervåningen.
”Ställ den där mot väggen”, befallde Maria. ”Det gamla hyllskrället kan ni ta med er direkt.”
Jag bad kunden om ursäkt, stängde av mikrofonen och skyndade nerför trappan.
I vardagsrummet stod två flyttkarlar bredvid ett stort, mörkt träskåp som såg ut att väga hur mycket som helst. Maria pekade mot vår smala bokhylla, den som Erik och jag själva hade slipat, målat och lagat en hel helg när vi precis hade flyttat in.
”Vad är det som pågår?” frågade jag.
Maria log belåtet, nästan stolt.
”En överraskning till Erik. Den där billiga hyllan har stört mig i evigheter. Nu har jag köpt något ordentligt i stället.”
”Vi behöver inget nytt skåp.”
”Jo, det gör ni visst”, sa hon tvärsäkert. ”Rummet ser halvfärdigt ut som det är nu.”
Jag vände mig direkt till flyttkarlarna.
”Ni får gärna bära tillbaka skåpet till bilen. Vi har inte beställt den här leveransen.”
Männen såg osäkert från mig till Maria.
”Det stannar här”, snäste hon.
”Nej”, sa jag och försökte hålla rösten stadig. ”Det här är mitt hem också, och jag vill inte ha det där skåpet här.”
Efter några sekunders tvekan bestämde sig flyttkarlarna för att lyssna på mig. De tog tag i möbeln igen och bar med viss möda ut den genom hallen.
Så fort dörren hade slagit igen bakom dem vände sig Maria tvärt mot mig.
”Hur vågar du förödmjuka mig inför främmande människor?”
”Du gick in här utan tillåtelse och försökte göra dig av med våra möbler.”
”Jag ville göra min son glad!”
”Då borde du ha frågat honom först.”
Hennes kinder blossade upp.
”Du beter dig hela tiden som om det är du som bestämmer här.”
”Erik och jag bestämmer tillsammans vad som händer i vårt hus.”
”Sluta kalla det vårt hus!” skrek hon. ”Det här huset tillhör Erik.”
Jag blev så paff att jag inte fick fram ett ord på flera sekunder.
”Ursäkta, vad sa du?”
Hon höjde hakan och såg på mig med en hård blick.
”Min son arbetar varje dag för att kunna betala det här huset.”