”Du är hans hustru och du bor här. Det är allt.”
”Jag har betalat en betydande del av köpesumman”, svarade jag, och hörde själv hur ansträngd min röst lät. ”Dessutom står både Erik och jag som ägare till huset.”
Maria gjorde en avfärdande gest med handen, som om det jag just sagt inte ens var värt att bemöta.
”Sådana där papper bryr jag mig inte om.”
Hon såg på mig med en min som fick det att krypa i kroppen.
”En man försörjer sin familj. Då är det också hans hem. Du borde vara tacksam över att Erik har gett dig ett sådant liv.”
Orden träffade hårt, men jag vägrade ge henne nöjet att se mig tappa fattningen.
”Du vet mycket väl att det där inte stämmer.”
”Det jag vet”, fräste hon, ”är att min son är alldeles för mjuk. Du har vridit honom runt ditt finger tills han måste be om lov i sitt eget hus.”
”Erik behöver inte be mig om tillåtelse. Vi visar varandra respekt.”
”Du har ingenting att säga till om här!” ropade Maria så högt att grannarna mycket väl kunde ha hört henne genom väggarna. ”Och du har definitivt ingen rätt att förbjuda mig att komma och hälsa på min son.”
Där och då förstod jag att det inte fanns någon mening med att fortsätta. Inga argument skulle nå fram. Inga fakta spelade någon roll.
Jag gick bort till ytterdörren och öppnade den.
”Du går nu.”
Maria stirrade på mig och skrattade kort, som om hon inte kunde tro sina öron.
”Tänker du kasta ut mig ur min sons hus?”
”Ja.”
Hon stod kvar, alldeles stilla, som om hon väntade på att jag skulle ångra mig eller backa undan.
”Erik kommer att få höra om det här.”
”Det tycker jag att han ska.”
Hon slet åt sig sin handväska och gick mot dörren. Precis innan hon klev ut vände hon sig om en sista gång.
”I morgon bitti kommer jag tillbaka. Då ska jag och Erik reda ut vem av oss som faktiskt har något att säga till om här.”
När hon hade gått stängde jag dörren och ringde min man.
Jag berättade allt. Inte bara om möblerna, utan också om hennes påstående att jag saknade rättigheter i vårt eget hem.
Erik blev tyst en stund.
”Sa hon verkligen att du bara bor där?”
”Ja. Och i morgon tänker hon komma hit igen för att prata med dig om huruvida jag får neka henne att gå in.”
”Jag åker hem direkt”, sade han.
En och en halv timme senare klev han in genom dörren. Han försökte inte ursäkta sin mammas beteende. Han påstod inte att jag måste ha missförstått henne eller att hon säkert menat något annat.
Han drog bara in mig i sin famn och sa lågt:
”Förlåt att jag inte satte stopp för det här tidigare.”
Sedan ringde han en låssmed.
Redan samma kväll byttes låsen ut, både vid entrén och vid bakdörren.
När hantverkaren hade åkt stod jag kvar i hallen och såg på Erik.
”Är du verkligen säker på det här?”
”Helt säker”, svarade han utan att tveka. ”Mamma fick en nyckel för nödsituationer. Hon har gjort om den till en fribiljett att kliva rakt in i vårt privatliv när hon känner för det.”
Nästa morgon satt vi vid köksbordet och åt frukost när det plötsligt skrapade i låset.
Maria var där.
Vi hörde hur hon stack in sin gamla nyckel, drog ut den och försökte igen. Metall skavde mot metall. Sedan tog hon i och ryckte hårt i handtaget.
Efter några sekunder började hon ringa på dörrklockan. Inte en gång, utan gång på gång, envist och ilsket.
Erik mötte min blick, men han reste sig inte.
Strax därpå började hans mobil vibrera på bordet. Det var Maria. Han tryckte på högtalaren.
”Erik, det är något fel på ert lås!” sa hon upprört. ”Min nyckel fungerar inte.”
”Jag vet.”
Det blev tyst i andra änden.
”Vad menar du med det?”
”Vi har bytt lås.”
”Ni har gjort vad?”
”I går gick du in i vårt hem utan att höra av dig först, beställde hit möbler utan att fråga oss och behandlade min fru som om hon inte hade något att säga till om här.”