— Ut ur mitt hem, allihop! Den här lägenheten fick jag i arv, och från och med nu räknar jag er inte som min familj längre! skrek Anna och slog igen dörren så hårt att karmen skallrade.
— Sitter du med den där förbannade bokföringen nu igen, som om du vore satt på straffarbete? hördes det från vardagsrummet. — Var är maten?
Anna lyfte inte ens blicken. Eriks tonfall fick det att låta som om hon inte var hans hustru, utan en hushållerska som hade missat sitt arbetspass. Pappersarken prasslade under hennes fingrar som torra höstlöv under skor, allt gled henne ur händerna, och inne i bröstet satt en hård knut som vägrade lösas upp.
— Snart, svarade hon lågt, mest för att han inte skulle höra hur rösten darrade.
På spisen stod en kastrull och puttrade stilla. Utanför fönstret blinkade bleka gatlyktor genom mörkret. Det var en alldeles vanlig kväll i en alldeles vanlig lägenhet, men värmen hade för länge sedan flyttat därifrån. Oktober hade dragit en kall hand över staden, och hemma hos dem hade vintern kommit långt före kalendern.
Erik, trettiosex år, soffstrateg och självutnämnd expert framför tv:n, rörde inte ens på huvudet. Han låg där i urtvättade mjukisbyxor och en t-shirt där en gammal såsfläck hade torkat in för en vecka sedan. Det var hans mest naturliga livsform.
En gång i tiden hade Anna kunnat se på honom med ömhet. Nu påminde han henne mer om ett slitet sofföverdrag som borde ha bytts ut för länge sedan, men som man aldrig riktigt tog tag i.
— Erik, börja inte, bad hon medan hon drog ut formen ur ugnen. — Jag har sprungit hela dagen som en hamster i ett hjul.
— Och du tror att jag bara har legat här och latat mig? fräste han utan att slita ögonen från skärmen. — Jag arbetar faktiskt. Med huvudet, om du vill veta.
Anna log torrt för sig själv. Att ”arbeta med huvudet” betydde i hans värld att gräla med främlingar på sociala medier om vems fel det var att bensinen blivit dyrare.
Herregud, varför hade hon hållit fast vid det här äktenskapet så envist i alla dessa år? Kanske av vana. Hon hade vant sig vid att vara ”bekväm”, vid att inte skapa vågor. Problemet var bara att båten redan hade spruckit, och vattnet stod henne upp till knäna.
Just då — som om ödet själv ville lägga sig i — ringde porttelefonen.
Anna ryckte till. Det ljudet hade hon känt igen även om någon väckt henne mitt i natten.
Maria. Svärmodern. Kvinnan vars ankomst alltid betydde samma sak: oväder, korsförhör och minst tre syrliga kommentarer innan middagen var över.
— Erik, öppna. Det är din mamma, sade Anna utan att vända sig om från spisen.
— Åh, mamma är här! Erik piggnade genast till, som om det inte var hans mor utan lönen som hade kommit.
Låset klickade, och sekunden därpå skar en munter röst genom hallen:
— Min käre pojke! Hur har du det? Har du inte svultit ihjäl utan ordentlig mat?
Anna himlade med ögonen inombords. Nu börjar det…
— Kom in, mamma, sade Erik och blev nästan mjuk i hela ansiktet när han kramade om henne. — Anna håller på med middagen.
— Middag? upprepade Maria och marscherade direkt mot köket med minen hos en livsmedelsinspektör. — Nå, då ska vi se vad det bjuds på för märkvärdigt i dag.
Hon granskade spisen som om den vore ett brottsmål och gav sedan ifrån sig ett missnöjt hummande.
— Köttfärsbiffar? Du har väl inte köpt färdiga? En man behöver riktig mat, inte sådant där gummi!
Anna pressade ihop läpparna för att inte explodera.
Hur länge skulle hon behöva höra samma visa?
— De är hemmagjorda, sade hon kort och ställde fram tallriken på bordet.
— Jaha, hemmagjorda… Maria drog på munnen på det där sättet som alltid fick Annas nacke att stelna. — Förra gången saltade du dem så mycket att min Erik fick dricka vatten hela kvällen.
— Mamma, låt bli nu, sade Erik, men utan någon större övertygelse. — Anna försöker ju.
— Försöker? Svärmodern slog ihop händerna. — Jag skulle vilja se hur mycket hon försökte om inte du försörjde henne! Allt vilar på dig, min son.
Anna vände sig långsamt mot henne, som om hon såg på en orm som just höll på att resa sig för att hugga.
— Maria, nu räcker det kanske, sade hon med återhållen röst. — Vi är vuxna människor. Vi klarar oss utan att bli examinerade vid middagsbordet.
— Jag vill bara ert bästa! utbrast Maria förolämpat. — Det ska vara ordning i en familj. Min son ska äta ordentligt, vila, leva som en respektabel människa och inte som någon olycklig ungkarl.
Ordet ”olycklig” blev hängande i luften mellan dem.