Den som nyss kallats ”olycklig” satt bredvid henne och tuggade på sin pannbiff med en likgiltighet som om ingenting i världen angick honom — inte vem som satt vid hans sida, inte vad som låg på tallriken.
Anna kände hur ilskan steg i henne, het och tung, men hon svalde den.
Som en maskin började hon duka av. Tallrikarna skrapades, besticken lades i diskhon, vattnet spolade över porslinet. Under tiden hörde hon hur de två ”själsfränderna” i rummet intill fortsatte att prata om nyheterna, lånen och grannarnas senaste förehavanden.
I sitt eget hem kände hon sig plötsligt som en skugga.
När Maria till slut gick, efter att ha lämnat kvar ett moln av stark parfym och ännu en näve förebråelser, kom Erik fram till henne med den där särskilda minen han alltid fick efter sin mors besök.
— Anna, bli inte arg nu, okej? Mamma oroar sig bara.
— Javisst, sade hon och log snett. — Ren människokärlek, antar jag.
— Tja… ibland har hon faktiskt en poäng, fortsatte han osäkert. — Du kunde kanske vara lite mer… aktiv. Lite gladare. Du går omkring som om hela världen hade rasat.
Anna pressade ihop läpparna. Inuti darrade allt.
Mer aktiv, upprepade hon tyst för sig själv. Skulle han säga samma sak om det var han som bar jobbet, hemmet och hans mors ständiga kritik på sina axlar?
Hon såg på honom, och just då blev något obehagligt tydligt.
Hon kände ingenting längre.
Ingen ilska. Ingen kärlek. Inte ens medlidande. Bara en kompakt trötthet, seg och kvävande.
— Erik, sade hon lugnt, nästan som om hon kommenterade vädret. — Vi borde skiljas.
— Va?! Han satte nästan i halsen. — Har du blivit galen?
— Nej. Jag vill bara inte fortsätta leva så här.
Han blev tyst. Blicken for mellan väggarna som hos ett djur som plötsligt hamnat i en fälla.
— Anna, vad är det med dig? Vi har ju… vi har varit tillsammans i tio år!
— Just det, svarade hon lågt. — Tio år. Och vad blev det av dem? Ingen glädje, ingen värme. Bara förebråelser och samma gamla visa: ”mamma har rätt”.
Han vände bort ansiktet och teg länge. Till sist mumlade han:
— Alla lever så. Ingen är lycklig hela tiden. Man står ut — för familjens skull, för tryggheten. Men du… vad tror du att du är? Någon sorts undantag?
— Nej, sade Anna. — Jag är bara trött på att vara olycklig.
Det var första gången hon uttalade det högt. Och i samma ögonblick kändes det som om någon lyfte en säck sten från hennes rygg.
Dagarna som följde blev som en långsam nykterhet.
Erik rörde sig genom lägenheten med mörk uppsyn. Ibland teg han i timmar, ibland försökte han plötsligt vara mjuk och ”prata igenom allt på ett vuxet sätt”. Anna lyssnade, men inom henne fanns varken tvivel eller ömkan kvar.
När han gick till jobbet satt hon ofta kvar vid köksbordet, såg ut genom fönstret mot den grå himlen och tänkte: Så här börjar friheten. Inte med fanfarer, utan med tystnad.
Men stillheten blev kortvarig.
Tre dagar senare stormade Maria in i lägenheten igen. Som vanligt varken ringde hon på eller knackade.
— Vad är det för dumheter jag får höra?! skrek hon redan ute i hallen. — Ska du skilja dig? Har du tappat förståndet? Du förstör Erik!
Anna lyfte blicken från datorn och såg lugnt på den rasande kvinnan.
— Det här är en sak mellan mig och Erik.
— Mellan er?! tjöt Maria. — Min son har gett dig ett liv, ett tak över huvudet, mat på bordet, allt! Och nu tänker du kasta honom i fördärvet? Otacksamma egoist!
— Vet du, Maria, sade Anna lågt, kanske borde du någon gång försöka se situationen med andra ögon än din sons.
— Andra ögon? Vems då? Dina? Hon drog på munnen i en föraktfull grimas. — Du når honom inte ens till fotknölarna.
Anna reste sig, gick några steg närmare och mötte hennes blick utan att vika undan.
— Eller också har du bara vant dig vid tanken på att Erik tillhör dig, medan jag råkade hamna här av misstag.
För ett ögonblick fladdrade något osäkert till i Marias ansikte, nästan som förvirring. Men det slocknade snabbt och ersattes av vrede igen.
— Jag försökte göra folk av dig! fräste hon. — Och det här är tacken? Du är en otacksam människa!
— Nej, sade Anna. — Du försökte göra mig till en tjänare. Men jag tänker inte spela den rollen längre.
Luften i lägenheten blev tung, som alldeles före ett åskväder.
Maria stampade i golvet, slungade ur sig ytterligare några ”välmenande” kommentarer och smällde sedan igen dörren så hårt att glasen i köksskåpet skallrade.
Anna blev stående mitt i köket. Hon andades häftigt, men för första gången på många år kändes hjärtat en aning lättare.
En vecka senare började hon samla ihop allt som behövdes.