– Jaha, blev du sårad nu? Jag skämtade ju bara! sa min man och flinade brett.
Men den här gången kunde jag inte skratta.
När skämt börjar användas som vapen och skrattet blir något man gömmer sig bakom, förstår en kvinna till slut vad hennes äktenskap egentligen har kostat henne. Ibland kommer insikten inte mjukt, utan genom smärta.
Femtioårsdagen
Tårtan med femtio ljus stod och glimmade i det dämpade ljuset på restaurangen. Inuti mig drog sig allt samman till en hård, kall knut. Karl reste sitt glas, och jag visste genast vad som skulle hända. Nu började det.
– För min vackra hustru! ropade han så högt att alla gäster vände sig mot oss. Anna, du är som ett fint vin – åren gör dig bara starkare! Fast flaskan är kanske inte riktigt lika elegant som förr!
Salen brast ut i skratt. Min syster Maria såg oroligt på mig, men jag log. Av gammal vana. Trettio års äktenskap ger en viss träning. Man lär sig att le även när man helst vill gråta.
– Och hör här! fortsatte Karl, uppspelt av uppmärksamheten. Min fru frågar mig: ”Älskling, har jag blivit tjock?” Och jag svarar: ”Nej då, kära du, du har bara blivit mer övertygande!”
Gästerna skrattade så att de nästan satte i halsen. Vår son Erik satt tyst och stirrade ner i sin tallrik. Själv höll jag kvar leendet, medan en kall svettstrimma gled längs ryggraden.
När vi kom hem gick jag direkt in i sovrummet utan att säga ett ord. Karl hann ifatt mig i hallen.
– Men ärligt talat, tog du illa upp nu igen? Det var ju bara ett skämt. Sluta sura, Anna.
– Jag tog inte illa upp, svarade jag lågt och böjde mig ner för att ta av mig skorna.
– Där ser du. Jag visste väl att du hade humor. Inte som alla de där överkänsliga människorna nuförtiden som gör tragedi av minsta lilla ord.
Jag lade mig i sängen och blev liggande länge med blicken fäst i mörkret. Till slut tog jag fram mobilen och skrev i sökfältet: ”När mannens skämt känns förnedrande.” Det jag läste den natten förändrade mitt liv.
Äktenskapets arkeologi
På morgonen gick Karl till jobbet utan att säga hej då. Det var inget ovanligt. Efter fester var han alltid retlig, som om det var mitt fel att han var bakfull. Jag bryggde kaffe åt mig själv, satte mig vid köksbordet och drog fram de gamla fotoalbumen.
På de första bilderna var vi unga och vackra. Jag var tjugo, han tjugotre. Universitetet, studentkorridorerna, kvällar med gitarr och vänner. När började allt egentligen? Jag bläddrade genom åren som en utredare som letar efter bevis bland dammiga akter.
Det första ”skämtet” kom redan på bröllopet.
”Nu kan jag slappna av. Hon har skrivit på, så nu kommer hon ingenstans!” sa Karl till sina vänner, och de skrattade högt. Jag skrattade också, även om något stack till i mig redan då.
Sedan föddes Erik. Karl skämtade om min mage, om kläderna som satt illa, om hur trött jag alltid var.
”Min fru har förvandlats till en riktig mammafigur – spetsar, blöjor och ingen romantik kvar”, sa han skämtsamt vid ett kalasbord.
Jag försvarade honom, både inför andra och inför mig själv. Det var bara en period, tänkte jag. Snart skulle allt bli som förut igen.
Telefonen ringde och avbröt min arkeologiska utgrävning av det förflutna. Det var Maria.
– Anna, jag kan inte låtsas som ingenting efter i går. Hur står du ut med det där?
– Äsch, Maria, han menar inget illa. Det är bara hans sätt att skämta.
– Anna, vakna. Det där är inte humor. Det är förnedring. Han har hållit på så i åratal, och du har bara blivit mer och mer…
– Vadå blivit? frågade jag irriterat.
– Som en skugga av dig själv. Minns du hur du brukade vara?