Livlig, orädd, full av skratt! Nu väger du varje ord på våg, rädd att ännu en gång bli måltavla för hans så kallade skämt.
När samtalet var över blev jag sittande med mobilen i handen. Till slut gick jag fram till spegeln och sjönk ner framför den. Jag betraktade mitt eget ansikte länge. Femtio år. Små fåror kring ögonen. Hår som mist sin glans. Men det värsta var inte rynkorna eller den trötta färgen. Det värsta var blicken. Den var släckt. När hade jag egentligen tappat bort mig själv?
En hustru börjar undersöka
De följande dagarna gick jag omkring i ett märkligt tillstånd. Det var som om jag, efter trettio år, plötsligt stod utanför mitt eget äktenskap och såg in. Jag köpte ett anteckningsblock och började skriva ner Karls ”skämt”.
Måndag: ”Min fru lagar så god mat att till och med kackerlackorna har flyttat över till grannen!” Det sade han inför min mamma.
Tisdag: ”Anna kan bränna en hel förmögenhet i affären på rent skräp. Tur att det är jag som håller i lönen!” Det kom inför våra vänner.
Onsdag: ”När jag tittar på min fru tänker jag: vilken tur att hennes personlighet inte kan bli sämre. Det finns ju ingen botten kvar!” Den repliken drog han när några kollegor tittade in på te.
Men torsdagen förändrade allt.
Erik kom förbi med sin flickvän Sara, en varm och klok ung kvinna med en blick som såg mer än hon sade. Under middagen var Karl i sitt esse.
– Erik, titta noga på din mor och lär dig något. Gifter du dig är livet över. Frihet, pengar, lugn och ro – allt kan du kasta i soporna!
Sara blev kritvit i ansiktet. Erik knöt handen under bordet.
– Pappa, nu räcker det.
– Men kom igen, grabben! Din mamma tar inte illa upp. Eller hur, Anna?
Alla blickar vändes mot mig. Och utan att jag hann tänka färdigt hörde jag min egen röst säga:
– Jo. Jag tar illa upp. Dina skämt sårar mig. De har alltid gjort det, men jag har varit tyst.
Det blev alldeles stilla. Karl blinkade, som om han inte förstod orden.
– Vad pratar du om?
– Om att du förnedrar mig. Du har gjort det i trettio år. Jag är för tjock, för dum, oduglig, slösaktig, dålig på att laga mat, ful att se på. Och sedan förväntas jag skratta åt det.
– Men herregud, kvinnor! Inte ett uns humor! röt han och reste sig hastigt. – Erik, ser du? Det här är vad som händer med kvinnor efter femtio. Klimakteriet och hysteri!
Det var hans stora misstag.
Den gamla mobilens hemlighet
Erik reste sig också. Hans röst var låg, men varje ord var hårt och tydligt.
– Pappa, om du inte ber mamma om ursäkt nu går jag härifrån. Och då kommer jag inte tillbaka.
Karl stod som fastfrusen. Sara lade sin hand över min och tryckte lätt. För första gången på mycket länge kände jag att någon stod på min sida.
– Är du också emot mig? stammade Karl och stirrade på sin son.
– Inte emot dig. För mamma. Vet du hur många gånger jag har skämts över dina ”skämt”? När jag var liten trodde jag att det var normalt, att det var så en man visade styrka. Sedan förstod jag att du bara trampar på den människa som älskar dig.
Karl stormade ut. Erik och Sara stannade kvar över natten. Vi drack te, pratade länge, och för första gången berättade jag för min son hur mitt liv faktiskt hade sett ut.
Nästa morgon kom Karl inte hem. Jag ringde, men han avvisade samtalet. Jag skrev, men fick inget svar. Vid lunchtid kom ett sms:
”Jag bor hos Johan. Fundera över ditt beteende.”
Jag log när jag läste det. För första gången på trettio år log jag på riktigt.
Senare började jag röja i garderoben. Jag ville äntligen göra mig av med allt onödigt som bara låg och tog plats. Längst in hittade jag en kartong med Karls gamla mobiler. Han brukade byta telefon nästan varje år, men sparade alltid de gamla ”ifall de kunde behövas”. Av ren nyfikenhet satte jag en av dem på laddning.
Efter en stund vaknade skärmen till liv.
Det jag såg fick hjärtat att börja hamra.
Meddelanden från tre år tillbaka. De var skrivna till en kvinna som hette Eva. Det fanns foton och ömma bekännelser.