Dessutom fanns där planer på träffar, andra smeknamn, andra löften. Sedan dök ännu en kvinna upp. Och efter henne ytterligare en.
Minst tre affärer under de senaste fem åren.
Men det som slog mig hårdast var inte ens otroheten i sig. Det var tonen han använde med dem. Mjuk. Omtänksam. Varm. Han skrev komplimanger, skickade blommor, bjöd ut dem på restaurang. Till mig hade han under alla år mest haft förnedringar, inlindade i skämt inför andra.
Jag skrev ut alltihop. Sida efter sida. Sedan lade jag pappren i en prydlig, rak bunt.
Skämtet träffade till slut tillbaka.
Karl kom hem tre dagar senare. Det var kväll, och han steg in med den där självsäkra hållningen som om han redan visste hur allt skulle sluta: jag skulle ångra mig, mjukna och släppa in honom igen.
– Nå, har du lugnat ner dig nu? frågade han redan i hallen. – Anna, nu räcker det med surandet. Du vet ju att jag inte klarar mig utan dig. Hemmet är i oordning och det finns ingen mat. Ska vi inte bara bli sams?
Jag satt vid köksbordet. Framför mig låg den noggrant sorterade högen med utskrifter.
– Sätt dig, Karl. Vi behöver prata.
Hans blick föll på pappren, och hela han stelnade till.
– Vad är det där…?
– Din korrespondens, svarade jag lugnt. Eva, Helena, Kristina. Rätt intressant läsning, faktiskt. Jag fastnade särskilt för det du skrev till Eva om ”den där grälsjuka frun som till slut blev en riktig häxa”. Det var alltså jag, ifall du inte förstod det själv.
Färgen rann ur hans ansikte. Först blev han röd, sedan nästan askgrå.
– Anna… jag kan förklara…
– Det behövs inte. Jag har redan förstått tillräckligt. I trettio år har du långsamt brutit ner min självkänsla, så att jag aldrig ens skulle tänka tanken att någon annan kunde se något i mig. Du fick mig att tro att jag var gammal, fet och dum, en kvinna som borde vara tacksam för att du över huvud taget stod ut med henne. Och under tiden gjorde du själv…
– Anna, förlåt mig! Det där betydde ingenting! Det var bara dumheter! Det är ju du som är den viktigaste. Du är min fru!
– Din fru som stötdämpare? sade jag och log utan glädje. – Det var så du kallade mig när du skrev till Helena. Vet du, man brukar säga att det ligger ett korn av sanning i varje skämt. I dina skämt fanns ingen liten smula sanning. De var sanningen. Du föraktade mig.
Karl sjönk ner på stolen som om benen inte längre bar honom.
– Vad vill du ha? Pengar? Jag kan ge dig pengar!
– Jag vill skiljas. Och jag vill att våra tillgångar delas. Lägenheten står på oss båda, sommarstugan också. Dessutom vill jag ha ersättning för trettio år tillsammans med en tyrann.
– Har du blivit galen?! Vadå ersättning?
– För den psykiska skadan. Det finns människor som har hört hur du förnedrat mig offentligt. Maria har sagt att hon ställer upp som vittne. Erik också. Och så finns dina egna meddelanden där du hånar och förolämpar din fru. Ett skickligt ombud kan göra mycket av det materialet.
Hans ansikte drog ihop sig.
– Din förbannade…! Det var jag som drog upp dig ur ingenting! Utan mig är du ingen!
– Nu säger du äntligen sanningen, sade jag och reste mig. – För första gången utan att gömma dig bakom ett skämt. Och vet du, Karl, du har rätt på ett sätt. Jag var nästan ingen längre. Det var du som gjorde mig sådan. Under trettio år tog du bit för bit ifrån mig det som var jag, ett ”skämt” i taget. Men jag har vaknat nu. Sent, ja. Men inte för sent.
Kapitel 6 – Ett nytt liv för en gammal kvinna
Skilsmässan drog ut på tiden i ett halvår. Ett smutsigt, tungt och utmattande halvår. När Karl förstod att han höll på att förlora makten över mig förvandlades han till något jag knappt kände igen. Han hotade, försökte pressa mig och gjorde allt han kunde för att vända gemensamma bekanta emot mig.
Sedan började något märkligt hända. Kvinnor jag kände hörde av sig, en efter en. Det visade sig att jag långt ifrån var den enda som Karl hade ”skämtat” på bekostnad av.
Ingrid, hustrun till en av hans vänner, hade i flera år fått stå ut med kommentarer om sin lärarlön: att den inte ens räckte till bröd.
Kristina, vår granne, hade gång på gång tvingats lyssna på hans pikar om hennes kropp.