Karin, en kollega, hade i sin tur fått höra återkommande ”skämt” om kvinnor i chefspositioner.
Till slut samlades vi hemma hos Maria. Sex kvinnor satt runt hennes bord, sex kvinnor som Karl under många år hade förminskat och kränkt, alltid med humorn som täckmantel. Och vi hade alla varit tysta. För att vi inte ville ”förstöra stämningen”, för att det ”bara var ett skämt”, för att han ju ”inte menade något illa”.
Maria såg på oss med en glimt i ögonen.
– Tjejer, ska vi inte ordna en liten överraskning åt honom?
Inför Karls femtiofemårsdag planerade vi en fest. Vi bjöd in alla våra gemensamma bekanta. Karl dök upp nöjd och självsäker. Skilsmässan var ännu inte helt klar, och han verkade fortfarande tro att jag förr eller senare skulle ”komma till sans”.
När tårtan hade burits in reste jag mig med ett glas i handen.
– Kära vänner! I dag firar vi en jubilar med ett enastående sinne för humor. Därför tänkte vi också bjuda på några skämt.
Sedan började vi.
En efter en gav vi tillbaka hans egna ”roligheter”, men riktade åt andra hållet.
Ingrid skämtade om hans tunnhårighet:
– Åren tunnar inte bara ut håret på hjässan, utan ibland verkar de ta med sig en del av innehållet därunder också.
Kristina tog upp hans mage:
– Du är som en riktigt lyckad bulldeg, Karl. Du jäser bara mer och mer.
Karin log vänligt och kommenterade hans arbete:
– Du blev chef eftersom du tydligen inte kunde så mycket annat.
Först skrattade rummet. Sedan blev skratten kortare, osäkrare, mer ansträngda.
Karl blev mörkröd i ansiktet.
– Vad är det här för jäkla cirkus?! vrålade han till sist.
Jag log mot honom.
– Men kära Karl, det är ju bara på skoj. Vad är det, blev du sårad? Vi skämtar ju bara lite. Har du plötsligt tappat humorn?
Han slet åt sig jackan och stormade ut.
Själv skrattade jag för första gången på många år. Inte artigt, inte nervöst, inte för att dölja smärta. Jag skrattade fritt, klart och på riktigt.
Kapitel 7 – Det sista skrattet
Domstolen gick på min linje. Lägenheten skulle delas, och sommarstugan också. Karl rasade, men det fanns inget han kunde göra. Meddelandena, vittnesmålen och till och med filmen från jubileumsfesten – Erik hade medvetet spelat in allt – talade till min fördel.
Jag fick min andel, sålde den och köpte en liten tvårummare i ett nybyggt område. Sedan renoverade jag den precis som jag ville ha den. Inte som någon tyckte att en kvinna i min ålder ”borde” bo, utan som jag själv drömt om.
Köket blev gult. Sovrummet fick turkosa väggar. Överallt fanns ljus, rymd och luft.
Erik och Sara hjälpte mig att flytta in. När vi stod i hallen till mitt nya hem drog min son in mig i en lång kram.
– Mamma, jag är stolt över dig. Vet du vad jag har lovat Sara? Att jag aldrig ska skämta på hennes bekostnad inför andra. Aldrig. Man förnedrar inte den man älskar.
Jag log svagt.
– Då kom åtminstone något gott ur allt det här.
Sara räckte fram en bukett blommor.
– Anna, du inspirerar verkligen. På riktigt. Min mamma har stått ut med pappas ”skämt” i hela sitt liv. Jag berättade om dig för henne. Hon började tänka efter.
I mitt nya liv gjorde jag allt det där som jag i trettio år bara hade fantiserat om, men aldrig vågat ta steget till.
Jag anmälde mig till en kurs i italienska, något jag alltid längtat efter.
Jag började dansa tango.
Jag startade en blogg om att börja om efter femtio.
Ganska snart började människor följa mig. Det visade sig att det fanns mängder av kvinnor som jag. Kvinnor som dag efter dag svalde förödmjukelser, bara för att de var inslagna i ”humor”. Kvinnor som var rädda för att gå. Kvinnor som inte längre trodde att ett nytt liv var möjligt.
Till dem skrev jag:
”Det går. Jag gjorde det när jag var femtio. Ni kan göra det när som helst.”
Ett år senare hände något jag inte hade räknat med.
Det ringde på dörren. När jag öppnade stod Karl utanför.
Han såg gammal ut. Mager. Och blicken, den som en gång varit så självsäker, var alldeles slocknad.