— Så du tänker alltså inte betala för att din son ska få komma till havet? frågade hon, när hon såg hur förlägen Erik blev och hur han svarade precis som hon hade anat.
Maria satt vid köksbordet och sorterade räkningarna när hon hörde Erik tala i telefon ute i hallen. Rösten var låg, nästan skuldmedveten — den där särskilda tonen han alltid fick när Anna ringde.
— Jag förstår, jag förstår… Ja, självklart behöver pojken vila upp sig… — nådde brottstycken av samtalet fram till henne. — Det är bara lite ansträngt med pengar just nu…
Maria knep ihop läpparna. Hon och Erik hade levt tillsammans i tre år, men de där samtalen hade aldrig upphört. Lars, Eriks sjuårige son från första äktenskapet, behövde naturligtvis sin pappas stöd. Det ifrågasatte hon inte. Men varför drogs Annas behov alltid in så fort allt skulle handla om barnet?
— Okej, okej… Jag för över pengarna i morgon, avslutade Erik och kom sedan in i köket med trött blick.
— Igen? frågade Maria utan att lyfta ögonen från pappren.
— Lars behöver komma på läger. Ett barnhälsohem i Varberg. Erik sjönk ner på stolen mitt emot henne och drog handen över tinningen. — Två tusen kronor.
— Två tusen? Maria såg upp. — För ett barnläger? Frågade du vad som faktiskt ingår i den summan?
Erik rodnade. Den rodnaden räckte för att Maria skulle förstå.
— Erik, sa hon försiktigt, vem är det som ska följa med Lars dit?
— Ja… Anna, förstås. Han är ju fortfarande liten.
— Jag förstår. Maria lade undan räkningarna och såg honom rakt i ögonen. — Och vad kostar en plats för ett barn på sju år, om ingen vuxen följer med?
— Hur ska jag veta det… mumlade Erik och vek undan blicken.
— Ta reda på det. Det fanns ingen ilska i hennes röst, bara en tung trötthet. — Fråga bara.
Nästa kväll kom Erik hem från jobbet med mörk min.
— Nå? frågade Maria från spisen utan att vända sig om.
— Barnplatsen kostar åttahundra, sa han lågt. — En vuxenplats tolvhundra.
Maria stängde av plattan och vände sig mot honom.
— Så av de där två tusen kronorna går åttahundra till Lars och tolvhundra till Anna?
— Men han kan ju inte åka ensam!
— Erik, barnet är sju år. På ordentliga läger finns ledare, sjuksköterska och personal som tar hand om barnen. De lämnas inte vind för våg.
Erik satte sig vid bordet och lutade huvudet i händerna.
— Hon säger att Lars vägrar åka utan henne. Att han skulle gråta hela tiden.
— Och har du frågat Lars själv?
— Nej…
Maria satte sig bredvid honom. Under deras tre år tillsammans hade de aldrig haft något riktigt stort gräl. Hon älskade Erik; han var pålitlig, hederlig och arbetsam. Men att han gång på gång betalade för sin före detta frus liv började tära på henne.
— Erik, låt oss räkna, sa hon och drog till sig ett tomt papper. — Underhåll: femtonhundra kronor i månaden. Sedan kommer extrautgifter ovanpå det: ibland någon aktivitet, ibland kläder, ibland vård eller behandling. I snitt blir det ungefär två och ett halvt tusen i månaden. Och nu ska även semestrarna läggas till.
— Menar du att jag ska överge min son?
— Nej, sa Maria stilla. — Jag vill att du ska förstå att det finns en skillnad.