mellan att ta ansvar för ditt barn och att försörja kvinnan du en gång var gift med. Marias röst var lågmäld, nästan mjuk, men i blicken fanns något hårt och orubbligt. — Svara ärligt nu: när Anna ber dig om pengar till Lars, är du verkligen säker på att allt går till honom?
Erik teg.
— Erik, jag frågar dig. Svara.
— Jag vet inte… Det kan hända att hon använder en del själv också…
— Det kan hända? Maria gav ifrån sig ett kort skratt, men det fanns ingen glädje i det. Bara bitterhet. — Vad lever Anna av, tror du? Hon har ju inget fast jobb.
— Hon tar väl något extraknäck ibland…
— Ibland, ja. Men för det mesta lever hon på pengarna du skickar, de som påstås vara till din son. Maria reste sig och började gå fram och tillbaka över köksgolvet, för rastlös för att sitta still. — Vet du vad som gör mig mest arg? Det är inte ens att hon stoppar dina pengar i sin egen ficka. Det värsta är att hon gör det genom barnet.
— Vad menar du med det?
— Hon har lärt Lars att be dig om pengar. En pojke på sju år ringer sin pappa och säger: ”Pappa, mamma säger att du inte tänker betala för lägret åt oss.” Förstår du vad en sådan sak gör med ett barn?
Erik blev blekare i ansiktet.
— Han säger inte så…
— Inte? Vem säger det då? Har Lars själv kommit fram till att det behövs exakt två tusen kronor? Till just ett läger i Varberg? Har han kanske suttit och jämfört priser hos arrangörerna på egen hand?
Maria satte sig igen, mitt emot honom, och lade sin hand över hans.
— Erik, jag vill inte hindra dig från att hjälpa din son. Det handlar inte om det. Men jag tänker inte stå bredvid och se dig bli utnyttjad. Och ännu mindre tänker jag acceptera att det sker med hjälp av Lars.
— Vad tycker du att jag ska göra då?
— Börja med att vara ärlig. Mot dig själv, mot Anna och mot Lars. Marias röst hade blivit klarare, fastare. — Du betalar underhåll. Det är ditt ansvar som pappa. Men du är inte skyldig att försörja din före detta fru. Och du är definitivt inte skyldig att bekosta hennes semester med dina pengar.
— Men om Lars inte får åka på lägret då…
— Han kan åka ändå. Men för åttahundra kronor, inte för två tusen. Vill Anna också ha semester får hon tjäna ihop till den själv.
Erik sjönk in i tystnad. Maria såg hur han kämpade inombords: med vanan att alltid ge efter för Anna, med skuldkänslan som ständigt gnagde i honom och med sin innerliga vilja att vara en bra pappa.
— Och om hon förbjuder Lars att åka utan henne?
— Då blir det ganska tydligt vem den där semestern egentligen är till för, svarade Maria torrt.
I flera dagar gick Erik och vred och vände på saken. Till slut ringde han ändå Anna och förklarade att han bara kunde betala för Lars plats på lägret, inte för hennes resa också. Det blev ett fruktansvärt gräl. Anna skrek så högt i telefonen att Maria, som befann sig i rummet intill, kunde höra vartenda ord. Men den här gången gav Erik inte efter.
— Jaha, sa Anna till sist. — Då åker Lars ingenstans utan mig. Han får sitta hemma och fundera över vilken snål pappa han har.
Sedan bröt hon samtalet.
Maria gick fram till Erik och lade armarna om hans axlar.
— Du ska se, om en vecka ringer hon och går med på det.
Men en vecka gick, och sedan ytterligare en. Anna hörde inte av sig. Erik blev alltmer orolig och ringde Lars, men pojken svarade bara kort och försiktigt innan han snabbt räckte över telefonen till sin mamma.
— Ska vi kanske ändå betala de där två tusen kronorna? frågade Erik en kväll.