— Jag tycker synd om Lars, fortsatte han lågt.
— Och jag tycker synd om dig, svarade Maria stilla. — Och om vår egen ledighet, den vi fick ställa in därför att pengarna inte räckte.
Erik drog ett tungt andetag. Det var sant. De hade ju tänkt åka till hans föräldrars sommarställe, men planerna hade fått läggas åt sidan. Varenda krona som blivit över hade gått till ”extra utgifter för Lars”.
Maria såg på honom länge.
— Erik, svara mig ärligt. Vad betyder mest för dig: vår gemensamma semester eller Annas semester?
Han sänkte blicken.
— Vår, naturligtvis.
— Då står vi fast vid det. Förr eller senare visar det sig vem som hade rätt.
Och det gjorde det också. I slutet av maj, när alla platser till sommarlägret redan var uppbokade, dök Anna plötsligt upp hemma hos dem. Utan att ringa först, utan förvarning. Maria öppnade dörren och fick syn på en smal blond kvinna i dyra kläder. Bredvid henne stod en sjuårig pojke med stora, sorgsna ögon — så lika Eriks att det nästan högg till i bröstet.
— Lars vill prata med sin pappa, sade Anna utan minsta hälsning.
Maria klev åt sidan och släppte in dem. Erik kom ut från rummet, fick syn på sin son och ljusnade genast.
— Lars! Hej, min pojke. Hur är det med dig?
Pojken såg upp på honom med ett allvar som inte hörde hemma i ett barns ansikte.
— Pappa, varför vill du inte att jag ska få åka till havet?
Maria märkte hur Eriks ansikte stelnade. Anna stod intill med en belåten min, som om hon redan vunnit.
— Lars, jag vill att du ska åka, sade Erik försiktigt. — Men…
— Men vad då? avbröt Anna och tog ett steg fram. — Tänker du verkligen neka din egen son en resa till havet?
Maria såg hur osäkerheten for över makens ansikte. Då förstod hon att det var nu hon måste ingripa. Hon gick fram till Lars och satte sig på huk så att de kom i ögonhöjd.
— Lars, vet du hur begåvad din mamma är?
Pojken blinkade förvånat.
— Hon är både klok, vacker och duktig, fortsatte Maria lugnt, utan att släppa Anna med blicken. — Hon kan utan problem tjäna ihop pengar till vilken semester som helst. Ibland låtsas hon bara inför din pappa att hon inte klarar det. Fast hon vet mycket väl att pappa inte kan betala för alla dyra resor hon önskar sig.
Annas ansikte skiftade uttryck på ett ögonblick.
— Mamma, är det sant? frågade Lars och vände sig mot henne.
Anna öppnade munnen, men inget kom. Maria fortsatte med samma milda röst:
— Självklart är det sant. Din mamma är bara blygsam. Hon kan arbeta, hon kan tjäna pengar och hon kan försörja både sig själv och dig. Hon behöver inte pappas hjälp till allt. Visst är det så, Anna?
Alla blickar riktades mot henne. Lars såg nyfiket på sin mamma, Erik stod som förstenad, och Maria väntade stilla.
— Är det sant, mamma? upprepade pojken.
Anna pressade fram orden mellan tänderna:
— Ja. Det är sant.
Lars lyste upp.
— Så vi åker till havet ändå? Du och jag?
— Ja, svarade Anna knappt hörbart. — Vi åker själva.
— Hurra! Pojken kastade armarna om henne. — Jag trodde att det inte skulle bli något!
Anna tog honom hårt i handen.
— Kom, Lars. Vi går.
När dörren slagit igen bakom dem stod Erik kvar länge i hallen utan att säga något. Till slut vände han sig mot Maria.
— Förstår du att hon kommer försöka vända Lars emot mig nu?
— Kanske, sade Maria och nickade långsamt. — Men det kan också bli tvärtom. Lars är en klok pojke. En dag kommer han att förstå vem som verkligen älskar honom och vem som bara använder honom.
— Och om han inte förstår?
Maria lade sina händer om hans ansikte och såg honom rakt i ögonen.
— Erik, det finns sådant du inte kan styra.