— Menar du att du inte tänker betala så att din son får komma till havet? frågade Maria, när hon märkte att Erik blev osäker och svarade precis så som hon hade räknat med.
Anna satt vid köksbordet och sorterade räkningarna när hon hörde Erik tala i telefon ute i hallen. Rösten var dämpad, nästan ursäktande — samma tonfall som alltid smög sig in när det var Maria som ringde.
— Jag förstår, jag förstår… Ja, självklart behöver pojken vila… hörde Anna honom säga i korta brottstycken. — Det är bara lite kärvt med pengar just nu…
Hon knep ihop läpparna. I tre år hade hon och Erik levt tillsammans, men de där samtalen hade aldrig upphört. Johan, Eriks sjuårige son från det första äktenskapet, behövde förstås sin pappa och hans stöd. Det ifrågasatte hon inte. Men varför drogs Marias egna behov alltid in så fort samtalet handlade om barnet?
— Okej, okej… Jag för över pengarna i morgon, avslutade Erik samtalet och kom sedan in i köket med trött blick.
— Igen? frågade Anna utan att lyfta ögonen från papperen framför sig.
— Johan ska på läger. Ett barnläger i Lysekil. Erik sjönk ner på stolen mitt emot henne och drog handen över tinningen. — Två tusen kronor.
— Två tusen? Anna såg upp. — För ett barnläger? Frågade du vad som faktiskt ingår i den summan?
Erik rodnade svagt. Den rodnaden räckte för att Anna skulle förstå.
— Erik, sade hon försiktigt, vem är det som ska följa med Johan dit?
— Tja… Maria, så klart. Han är ju fortfarande liten.
— Jag förstår. Anna lade räkningarna åt sidan och mötte hans blick med allvar. — Och vad kostar platsen för en sjuåring, om man inte räknar med någon vuxen följeslagare?
— Hur ska jag veta det… mumlade Erik och såg bort.
— Ta reda på det, bad hon. Det fanns ingen ilska i hennes röst, bara en trötthet som blivit svår att dölja. — Fråga bara.
Nästa kväll kom Erik hem från arbetet med mörk min.
— Nå? frågade Anna utan att vända sig om från spisen.
— Barnplatsen kostar åttahundra, sade han lågt. — Den vuxnas plats kostar tolvhundra.
Anna vred av plattan och vände sig mot honom.
— Så av de där två tusen kronorna går åttahundra till Johan och tolvhundra till Maria?
— Men hon kan ju inte skicka iväg honom ensam!
— Erik, pojken är sju år. På ordentliga läger finns ledare, sjuksköterska och personal som tar hand om barnen. De lämnas inte vind för våg.
Erik satte sig vid bordet och lutade pannan i händerna.
— Hon säger att Johan inte åker utan henne. Att han skulle gråta.
— Har du frågat Johan själv?
— Nej…
Anna satte sig bredvid honom. Under deras tre år tillsammans hade de aldrig haft något riktigt stort gräl. Hon älskade Erik. Han var trygg, hederlig och arbetsam. Men känslan av att han inte bara tog ansvar för sin son, utan också fortsatte bekosta sin före detta frus liv, började nöta sönder henne inifrån.
— Erik, låt oss räkna lite, sade hon och drog fram ett tomt papper. — Underhåll: femtonhundra kronor i månaden. Sedan kommer extra utgifter ovanpå det: någon aktivitet, kläder, läkarbesök eller något annat. I snitt landar det på omkring tvåtusenfemhundra i månaden. Och nu ska även semestrarna läggas till.
— Vill du att jag ska överge min son?
— Nej. Jag vill att du ska förstå var gränsen går.