— Skillnaden mellan att ta ansvar för din son och att försörja din före detta fru, fortsatte Anna. Rösten var behärskad, nästan låg, men i blicken fanns något hårt och orubbligt. — Svara mig ärligt nu: när Maria ber om pengar till Johan, är du säker på att allt verkligen går till honom?
Erik teg.
— Erik. Svara.
Han drog långsamt handen över ansiktet.
— Jag vet inte… Det kan väl hända att hon använder en del själv också.
— Det kan hända? Anna skrattade till, men det fanns ingen glädje i ljudet. — Vad lever Maria av då? Hon har ju inget fast arbete.
— Hon tar ju på sig småjobb ibland…
— Ibland, ja. Men resten av tiden lever hon på pengar som du skickar och som påstås vara till din son. Anna reste sig och började gå av och an över köksgolvet, för rastlös för att sitta still. — Vet du vad som gör mig mest förbannad? Inte ens att hon stoppar dina pengar i egen ficka. Det värsta är att hon gör det genom barnet.
— Vad menar du med det?
— Hon har lärt Johan att be dig om pengar. En sjuåring ringer sin pappa och säger: ”Pappa, mamma säger att du inte vill betala lägret åt oss.” Förstår du vad det gör med honom? Vad som händer i hans huvud när han tvingas säga sådant?
Färgen försvann ur Eriks ansikte.
— Han säger inte så…
— Inte? Vem är det då som säger det? Tror du att Johan själv har räknat ut att det behövs exakt tvåtusen kronor? Just till ett läger i Lysekil? Har han suttit och jämfört priser hos researrangörer också?
Anna satte sig igen, mitt emot honom, och lade sin hand över hans.
— Erik, jag säger inte att du ska sluta hjälpa din son. Det skulle jag aldrig begära. Men jag tänker inte stå bredvid och se på när du blir utnyttjad. Och framför allt tänker jag inte låtsas som om det är normalt att använda ett barn på det sättet.
— Vad tycker du att jag ska göra då?
— Vara rak. Mot dig själv. Mot Maria. Och mot Johan. Annas röst var klar och bestämd nu. — Du betalar underhåll, och det är ditt ansvar som pappa. Men du har ingen skyldighet att försörja din före detta fru. Och du är definitivt inte skyldig att bekosta hennes semester.
— Men om Johan inte kommer iväg på läger…
— Han kommer iväg. Men för åttahundra kronor, inte tvåtusen. Vill Maria också åka bort, får hon tjäna ihop till det själv.
Erik blev tyst och sjönk in i sina tankar. Anna såg hur han slets mellan gammal vana, skuldkänslor och den där envisa önskan att vara en god far, vad det än kostade honom.
— Och om hon vägrar låta Johan åka utan henne?
— Då vet vi i alla fall vem den där semestern egentligen är till för, svarade Anna torrt.
I flera dagar gick Erik omkring med saken malande inom sig. Till slut ringde han ändå Maria och sade att han kunde betala för Johans plats på lägret, men inget mer. Utbrottet lät inte vänta på sig. Maria skrek så högt i luren att Anna, som stod i rummet intill, hörde vartenda ord. Men Erik vek sig inte.
— Bra, fräste Maria till sist. — Då åker Johan ingenstans utan mig. Han får sitta hemma och fundera på vilken snål far han har.
Sedan bröt hon samtalet.
Anna gick fram till Erik och lade armarna om hans axlar.
— Du ska få se. Om en vecka ringer hon och går med på det.
Men en vecka passerade, och sedan ytterligare en. Maria hörde inte av sig. Erik blev alltmer spänd. Han ringde Johan, men pojken svarade bara kort, nästan viskande, och räckte sedan snabbt över telefonen till sin mamma.
— Kanske borde vi ändå ge henne de där tvåtusen kronorna, sade Erik en kväll. — Jag tycker synd om Johan.