— Och jag tycker synd om dig, svarade Anna stilla. — Och över vår egen semester, den vi fick ställa in eftersom pengarna inte räckte.
Erik drog handen över ansiktet och suckade tungt. Hon hade ju rätt. Planen hade varit att åka till hans föräldrars stuga några dagar, bara de två, men allt sådant hade fått skjutas åt sidan. Varenda krona som blivit över hade försvunnit till ”extra utgifter för Johan”.
— Erik, svara ärligt, sade Anna. Vad väger tyngst för dig: vår tid tillsammans eller Marias semesterplaner?
— Vår, förstås…
— Då får du hålla fast vid det. Tiden kommer att visa vem som hade rätt.
Och det gjorde den faktiskt.
I slutet av maj, när alla platser till kollot redan var bokade, stod Maria plötsligt utanför deras dörr. Hon hade inte ringt i förväg. När Anna öppnade såg hon en smal, blond kvinna i dyra kläder, och bredvid henne en sjuårig pojke med stora, sorgsna ögon. Ögon som var skrämmande lika Eriks.
— Johan vill prata med sin pappa, sade Maria utan att hälsa.
Anna steg åt sidan och släppte in dem. Erik kom ut från vardagsrummet, fick syn på sin son och hela hans ansikte mjuknade.
— Johan! Hur är det med dig, grabben?
Pojken såg upp på honom med ett allvar som inte hörde hemma hos ett barn.
— Pappa, varför vill du inte att jag ska få åka till havet?
Anna märkte hur Eriks käkar spändes. Maria stod tätt intill pojken med ett litet belåtet leende.
— Johan, jag vill visst att du ska åka, började Erik. Men…
— Men vadå? avbröt Maria och tog ett steg fram. Ska du verkligen vägra betala för din egen sons resa?
Anna såg hur Erik tappade fattningen, och då förstod hon att det var nu hon måste ingripa. Hon gick fram till Johan och satte sig på huk framför honom.
— Johan, vet du vilken fantastisk mamma du har?
Pojken blinkade förvånat.
— Hon är både klok, vacker och väldigt duktig, fortsatte Anna, utan att släppa Maria med blicken. — En kvinna som hon kan säkert tjäna ihop till vilken semester som helst. Ibland skämtar hon bara med din pappa och låtsas som att hon inte klarar det. Fast hon vet mycket väl att pappa inte kan betala för alla hennes dyra planer.
Marias ansikte stelnade, och färgen i det skiftade från sekund till sekund.
— Mamma, är det sant? frågade Johan och vände sig mot henne.
Maria stod först bara där med halvöppen mun. Anna fortsatte lika lugnt:
— Självklart är det sant. Din mamma är bara blygsam. Hon kan arbeta, tjäna pengar och ta hand om både sig själv och dig. Hon behöver inte pappas hjälp för allt. Eller hur, Maria?
Alla såg på henne. Johan nyfiket, Erik häpet och Anna med ett stilla, väntande uttryck.
— Är det sant, mamma? upprepade pojken.
Maria pressade fram svaret mellan tänderna:
— Ja.
— Så vi åker till havet ändå? frågade Johan, och hoppet tändes genast i hans röst.
— Ja, sade Maria knappt hörbart. — Vi ordnar det själva.
— Hurra! Pojken kastade armarna om henne. — Jag trodde att det inte skulle bli någon resa!
Maria tog hans hand, alldeles för hårt.
— Kom, Johan. Vi måste gå.
När dörren hade slagit igen bakom dem blev Erik stående kvar i hallen länge utan att säga något.
— Du förstår väl att hon kommer att vända Johan mot mig nu? sade han till slut.
— Kanske, svarade Anna och nickade långsamt. — Men det kan också bli tvärtom. Johan är en klok pojke. Förr eller senare kommer han att förstå vem som verkligen älskar honom och vem som använder honom.
— Och om han aldrig förstår?
Anna lade händerna om hans ansikte och såg honom rakt i ögonen.
— Erik, allt ligger inte i dina händer.