Livlig, modig, rolig. Nu väger du varje ord på guldvåg av rädsla för att ännu en gång bli måltavla för hans så kallade skämt.
När samtalet var slut blev jag sittande med mobilen i handen. Sedan gick jag fram till spegeln och sjönk ner framför den. Länge granskade jag kvinnan som såg tillbaka på mig. Femtio år. Små fåror kring ögonen. Hår som mist sin lyster. Men värst var inte rynkorna, inte heller den trötta färgen i ansiktet. Det värsta var blicken. Den var släckt. När hade jag försvunnit ur mig själv?
Hustrun börjar undersöka
De följande dagarna gick jag omkring som i ett märkligt töcken. Det kändes som om jag, för första gången på trettio år, betraktade mitt äktenskap utifrån. Jag köpte ett block och började skriva ner Eriks ”skämt”.
Måndag: ”Min fru lagar så god mat att till och med kackerlackorna flyttade över till grannen!” Det sade han framför min mamma.
Tisdag: ”Emma kan göra av med en hel förmögenhet på trams i affären. Tur att det är jag som håller i pengarna!” Det kom inför våra vänner.
Onsdag: ”När jag tittar på min fru tänker jag: vilken tur att hennes personlighet inte kan bli sämre. Det finns liksom inget kvar att förstöra!” Den repliken drog han när några kollegor tittade in på kaffe.
Men torsdagen blev dagen då något gick sönder på riktigt.
Johan kom hem tillsammans med sin flickvän Anna, en vänlig och klarsynt ung kvinna med varm blick. Under middagen var Erik på sitt vanliga humör, eller snarare i sitt vanliga uppträdande.
– Johan, titta noga på din mamma och lär dig något, sade han med ett skratt. Gifter du dig, då är livet över. Frihet, pengar, lugn och ro – allt kan du bara vinka farväl till.
Anna blev blek. Johan spände käkarna och knöt handen under bordet.
– Pappa, nu räcker det.
– Äsch, min son, ta det lugnt! Din mamma är inte så lättstött. Eller hur, Emma?
Alla vände sig mot mig. Förut skulle jag ha lett stelt, kanske låtsats skratta. Men den här gången hörde jag min egen röst innan jag hann ångra mig.
– Nej. Jag blir sårad av de där skämten. Jag har alltid blivit det. Jag har bara varit tyst.
Det blev alldeles stilla. Erik blinkade som om han inte förstod språket jag talade.
– Vad pratar du om?
– Om att du förnedrar mig. I trettio år har du gjort det. Jag är tjock, dum, oduglig, slösaktig, dålig på att laga mat, ful att se på. Och så förväntas jag skratta åt det.
– Herregud, kvinnor! Ingen humor över huvud taget! Han sköt ut stolen och reste sig. – Ser du, Johan? Det är det här som händer med kvinnor efter femtio. Klimakteriet och hysteri!
Det blev hans stora misstag.
Den gamla telefonens hemlighet
Johan reste sig också. Hans röst var låg, men den darrade inte.
– Pappa, om du inte ber mamma om ursäkt nu, så går jag härifrån. Och då kommer jag inte tillbaka.
Erik stod som förstenad. Anna lade sin hand över min och tryckte lätt. För första gången på mycket länge kände jag att någon stod på min sida.
– Är du också emot mig? stammade Erik och såg på sin son.
– Inte emot dig. För mamma. Vet du hur många gånger jag har skämts över dina ”skämt”? När jag var liten trodde jag att det var normalt, att det var så en man visade sin styrka. Sedan förstod jag att du bara trampar på den människa som älskar dig.
Erik stormade ut. Johan och Anna stannade över natten. Vi drack te, satt länge vid köksbordet och pratade, och för första gången berättade jag för min son hur mitt liv egentligen hade sett ut.
Nästa morgon kom Erik inte hem. Jag ringde, men han tryckte bort samtalet. Jag skrev, men fick inget svar. Vid lunchtid kom ett kort sms:
”Jag bor hos en vän. Fundera på ditt uppförande.”
Då log jag. För första gången på trettio år log jag på riktigt.
Senare började jag röja i garderoben. Jag ville äntligen göra mig av med allt onödigt som samlats där. Längst in hittade jag en kartong med Eriks gamla mobiler. Han hade bytt telefon nästan varje år och sparat de gamla med orden att de kunde vara bra att ha någon gång. Av ren nyfikenhet satte jag en av dem på laddning.
Skärmen tändes.
Och det jag fick se fick hjärtat att börja hamra.
Där låg meddelanden från tre år tillbaka, skrivna till en kvinna som hette Eva. Bilder och ömma bekännelser fyllde hela skärmen.