Det fanns också annat: planer på träffar, nya bilder, ord som aldrig hade varit menade för mina ögon. Sedan dök ytterligare en kvinna upp. Och efter henne ännu en.
Minst tre affärer under de senaste fem åren.
Men det som gjorde mest ont var inte ens otroheten i sig. Det var tonen. Med dem var Erik mjuk, varm, närvarande. Han skrev komplimanger, lovade blommor, bjöd ut på restaurang och lade märke till minsta lilla. Till mig hade han i åratal bara gett förnedring, inlindad i skämt inför andra.
Jag skrev ut allt. Sida efter sida. Lade papperen i en prydlig, tunn bunt på köksbordet.
Skämtet slog tillbaka
Tre dagar senare kom Erik hem. Det var kväll, och han klev in med den där självsäkra hållningen som om han redan visste hur allt skulle sluta: jag skulle ha gråtit färdigt, skämmas och släppa in honom igen.
– Jaha, har du lugnat ner dig nu? sa han redan i hallen. – Emma, nu räcker det med den här sura minen. Du vet ju att jag inte klarar mig utan dig. Hemmet ser ut som ett kaos, det finns ingen mat. Ska vi inte bara bli sams?
Jag satt vid bordet. Framför mig låg utskrifterna, ordnade i raka högar.
– Sätt dig, Erik. Vi behöver prata.
Hans blick föll på papperen. Han stelnade till.
– Vad är det där…?
– Dina konversationer. Med Eva, Karin och Lena. Ganska intressant läsning, faktiskt. Särskilt det du skrev till Eva om din “gnälliga fru som förvandlats till en husdrake”. Det var alltså jag, om du inte förstod det.
Färgen rann ur hans ansikte. Från rödmosig blev han grå.
– Emma… jag kan förklara.
– Det behövs inte. Jag har redan förstått. I trettio år har du metodiskt malt ner min självkänsla, så att jag inte ens skulle komma på tanken att någon annan kunde se något i mig. Du fick mig att tro att jag var gammal, tjock, dum och lyckligt lottad som du över huvud taget stod ut med mig. Och under tiden levde du själv ett helt annat liv.
– Emma, förlåt mig! Det var bara dumheter! Du är den viktigaste. Du är min fru!
– Din stötdämpare till fru? frågade jag och log utan glädje. – Det var så du kallade mig när du skrev till Karin. Det finns ett uttryck om att varje skämt bär på en gnutta sanning. I ditt fall var skämten inte skämt alls. De var vad du faktiskt tyckte om mig.
Erik sjönk ner på stolen som om benen inte längre bar honom.
– Vad vill du ha? Pengar? Jag kan ge dig pengar.
– Jag vill skiljas. Och jag vill ha bodelning. Bostaden står på oss båda, likaså sommarstugan. Dessutom tänker jag kräva ersättning för trettio år tillsammans med en människa som brutit ner mig.
– Har du blivit galen? Vadå ersättning?
– För kränkningarna. Jag har vittnen till hur du förödmjukat mig offentligt. Maria har lovat att vittna. Johan också. Och så finns dina egna meddelanden, där du hånar din fru. En bra jurist kan göra mycket med sådant.
Hans drag hårdnade.
– Din förbannade… Jag drog upp dig ur ingenting! Utan mig är du ingen!
Jag reste mig långsamt.
– Där kom sanningen till slut. Utan omskrivningar. Utan skämt. Vet du, Erik, på ett sätt hade du rätt. Jag var nästan ingen kvar. Det var du som gjorde mig sådan. I tre decennier tog du bort mig bit för bit, ett “skämt” i taget. Men jag har vaknat nu. Sent, ja. Men inte för sent.
Kapitel 6 – Ett nytt liv för en gammal kvinna
Skilsmässan drog ut på tiden i ett halvår. Det blev sex smutsiga, tunga och utmattande månader. När Erik insåg att han inte längre kunde styra mig förvandlades han till något jag knappt kände igen. Han hotade, pressade mig, försökte få gemensamma bekanta att vända sig emot mig och målade upp sig själv som offret.
Sedan hände något oväntat. Kvinnor jag kände började ringa mig. En efter en berättade de sina historier. Det visade sig att det inte bara var mig Erik hade gjort till föremål för sina “skämt”.
Ingrid, hustrun till en av hans vänner, hade i åratal fått höra spydigheter om sin lärarlön, att den “knappt räckte till bröd”.
Lena, vår granne, hade länge tigit medan han slängde ur sig kommentarer om hennes kropp.