Sara, en kollega till mig, hade i sin tur fått stå ut med hans återkommande “lustigheter” om kvinnor i chefsposition.
Till slut samlades vi hemma hos Maria. Sex kvinnor satt runt hennes köksbord, alla med samma erfarenhet: Erik hade i åratal tryckt ner oss och kallat det för humor. Och vi hade bitit ihop. För att vi inte ville skapa dålig stämning. För att “han menade ju inget illa”. För att “det bara var ett skämt”.
Maria såg på oss med en glimt i ögonen.
– Tjejer, ska vi inte ge honom en liten överraskning?
Inför Eriks femtiofemårsdag ordnade vi en fest. Alla våra gemensamma vänner blev inbjudna. Erik kom dit nöjd och självsäker. Skilsmässan var ännu inte helt klar, och han verkade fortfarande tro att jag skulle “ta mitt förnuft till fånga”.
När tårtan bars in reste jag mig med ett glas i handen.
– Kära vänner, i dag firar vi en man som alltid har varit stolt över sitt sinne för humor. Därför tänkte vi att även vi skulle bjuda på några skämt.
Sedan började vi.
En efter en återgav vi hans egna elakheter, men vände dem mot honom.
Ingrid kommenterade hans tunnhårighet:
– Åren tar tydligen inte bara med sig håret, utan en del av innehållet under det också.
Lena log mot hans mage och sa:
– Du är som en riktigt lyckad jäsdeg, Erik. Du fortsätter bara att växa.
Sara tog sikte på hans arbete:
– Du blev chef eftersom du inte kunde något annat, eller hur?
Först skrattade rummet. Några högt, andra nervöst. Men efter en stund dog skratten ut och ersattes av en tryckt tystnad.
Erik blev mörkröd i ansiktet.
– Vad fan är det här för föreställning?! röt han till slut.
Jag mötte hans blick och log lugnt.
– Men Erik, det är ju bara på skämt. Blev du sårad? Vi skojar ju bara lite. Har du plötsligt tappat din humor?
Han ryckte åt sig jackan och stormade därifrån.
Och jag skrattade. För första gången på många, många år skrattade jag utan rädsla, utan skam och utan att hålla tillbaka.
Kapitel 7 – Det sista skrattet
Domstolen gick på min linje. Lägenheten skulle delas, och samma sak gällde sommarstugan. Erik rasade och skrek, men det förändrade ingenting. Meddelandena, vittnesmålen och till och med filmen från jubileumsfesten, som Johan medvetet hade spelat in, talade till min fördel.
Jag fick ut min del, sålde den och köpte en mindre trerummare i ett nybyggt område. Sedan renoverade jag den precis som jag själv ville ha det. Inte “passande för en kvinna i min ålder”, utan levande, fräscht och fullt av färg.
Köket blev solgult. Sovrummet målades i turkost. Överallt släppte jag in ljus, rymd och luft.
Johan och Anna hjälpte mig att flytta. När vi stod i hallen till mitt nya hem drog min son in mig i en lång kram.
– Mamma, jag är stolt över dig. Vet du, jag har lovat Anna en sak. Jag ska aldrig skämta om henne inför andra. Aldrig förödmjuka någon jag älskar.
Jag log.
– Då har åtminstone någon haft nytta av mina erfarenheter.
Anna räckte fram en bukett blommor.
– Emma, du är verkligen en förebild. På riktigt. Min mamma har stått ut med pappas “skämt” i hela sitt liv. Jag berättade om dig för henne. Hon började tänka efter.
I mitt nya liv började jag göra sådant jag i trettio år bara hade fantiserat om, men aldrig vågat ta tag i.
Jag anmälde mig till en kurs i italienska, något jag alltid hade längtat efter.
Jag började dansa tango.
Och jag startade en blogg om att börja om efter femtio.
Följarna kom fortare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det visade sig att det fanns mängder av kvinnor som jag. Kvinnor som uthärdade förnedring förklädd till humor. Kvinnor som var rädda för att gå. Kvinnor som inte trodde att ett nytt liv fortfarande kunde vara möjligt.
Till dem skrev jag:
“Det går. Jag gjorde det när jag var femtio. Ni kan också göra det, när som helst.”
Ett år senare hände något jag inte hade väntat mig.
Det ringde på dörren. När jag öppnade stod Erik där.
Han såg äldre ut, mager och hopsjunken, med en blick där allt ljus hade slocknat.