— Din plats är i köket! ropade maken inför alla gästerna.
— Och din är hos din mamma, svarade hustrun lugnt, samtidigt som hon lämnade in ansökan om skilsmässa.
— Du hör hemma i köket! skar Erik av henne med hård röst och avbröt sin fru mitt framför de förstummade gästerna.
Bordet ute på verandan, dukat med festlig duk och sommarblommor i vaser, sjönk in i en tung, iskall tystnad. Eva lyfte långsamt blicken från tallriken och mötte sin mans ögon. Det fanns inga tårar där, ingen öppen vrede heller. Bara den fasta beslutsamheten hos någon som efter många års inre kamp till slut hade bestämt sig.
— Och du hör hemma hos din mamma, sade hon med jämn röst och lade sedan servetten bredvid den orörda efterrätten.
Eriks mor knep ihop läpparna. Hans syster Anna sänkte blicken, och Annas man harklade sig generat. Evas väninna Karin såg oroligt på henne, men sade ingenting. Den ljumma julikvällen, som skulle ha blivit en trevlig familjemiddag, förvandlades i stället till början på slutet.
Allt hade startat med att Erik berättade om sitt nya affärsprojekt: en investering i uppförandet av ett bostadsområde. Eva hade tillåtit sig att uttrycka tvivel kring den partner som hennes man planerade att samarbeta med.
— Jag tycker inte att Lars verkar särskilt pålitlig. Minns du hur han svek Johan förra året med leveranserna? sade hon.
Det var då orden föll. Den där meningen som kom att välta hela deras liv över ända.
Eva reste sig från bordet och gick mot huset. Bakom henne hördes Eriks röst:
— Vart tror du att du är på väg? Jag har inte gett dig lov att gå!
Hon vände sig inte om. Hon gick upp till sovrummet, stängde dörren efter sig och satte sig på sängkanten. Beslutet som länge hade mognat inom henne, år efter år, fogade sig nu plötsligt till en tydlig plan.
Nästa morgon vaknade Erik ensam. Eva hade bäddat åt sig i gästrummet. När han kom ner för att äta frukost stod bara hans kaffekopp på bordet tillsammans med en tallrik smörgåsar. Hans fru satt mitt emot honom med några papper i händerna.
— Vad är det där? frågade han misstänksamt och nickade mot dokumenten.
— Ansökan om skilsmässa. Jag lämnar in den i dag, svarade Eva lugnt, nästan som om hon hade talat om ett vanligt ärende på stan. — Jag pratade med en advokat redan för en månad sedan.
— För en enda mening? Har du blivit galen? Erik skrattade nervöst till. — Det var ju bara ett skämt!
— Nej, Erik. Det handlar om tio år av sådana meningar, sådana blickar och sådana handlingar. I går gjorde du det dessutom inför alla. Till och med inför vår son.
Erik sjönk ner på stolen. Först då tycktes det gå upp för honom att Karl faktiskt hade hört allting innan han sprungit iväg för att spela på sin surfplatta.
— Eva, vi kan väl prata om det här, sade han, och tonen förändrades. — Jag gick för långt. Det erkänner jag.
— Det är för sent. Hon reste sig och samlade ihop pappren. — Jag har hittat en lägenhet. Karl och jag flyttar nästa lördag.
— Vad? Vilken lägenhet? För vilka pengar? Hans röst bar både förbluffelse och ilska.
— För de pengar jag har lagt undan från min lön de senaste fem åren. Den lön som du för övrigt alltid har kallat mina ”fickpengar”.
Eriks ansikte mörknade.
— Så du har lurat mig? Stulit från familjens ekonomi?
— Nej. Jag har byggt en nödutgång. Och det visade sig att jag gjorde helt rätt.
Sedan gick hon och lämnade honom ensam med kaffet som snabbt blev kallt.
Tre dagar senare fick Eva reda på att sommarstugan hade sålts. Samtalet från Skatteverket, där man ställde frågor om deklarationen av försäljningen, kom som en fullständig chock. Stugan hade hon ärvt efter sin mormor, och efter bröllopet hade den skrivits över som gemensam egendom. Nu visade det sig att den hade sålts en månad tidigare. Evas underskrift var förfalskad, och hon visste genast vem som låg bakom. En av Eriks vänner arbetade på Lantmäteriet.
På kvällen lade hon en utskrift av köpeavtalet framför sin man.
— Tänker du förklara det här?
Han gjorde inte ens ett försök att neka.
— Jag satte in pengarna i affären. Jag ville överraska dig när den första vinsten kom.
— En och en halv miljon? Utan mitt samtycke?
— Det är jag som är familjens överhuvud, och det är jag som fattar de ekonomiska besluten, fräste han. — Om du inte hade dragit igång den här skilsmässoföreställningen, hade vi om ett halvår kunnat köpa en ny stuga, dubbelt så bra.
— Var är pengarna, Erik? Eva såg honom rakt i ögonen. — Jag ringde Anders, han som är med i ert ”projekt”. Han sade att du inte har betalat in någonting alls.
Erik blev röd i ansiktet.
— Så du spionerar på mig nu? Ringer mina affärskontakter bakom ryggen på mig?
— Svara på frågan. Var är pengarna från försäljningen av min mormors stuga?
Han vände sig mot fönstret.
— Det där angår inte dig längre. Vill du skiljas, så skilj dig. Men pojken får du inte.
Två dagar senare skulle Eriks föräldrar komma.