– Maria, för över trettiofemtusen kronor till mitt kort. Banken ska ha sin betalning i morgon, sade Erik utan att ens lyfta blicken från laptopen, där han återigen var uppslukad av något stridsspel med pansarvagnar.
Maria stelnade till med strykjärnet i handen. Ångan pyste ur hålen och lade sig som ett vitt moln över strykbrädan. Långsamt ställde hon tillbaka järnet på stödet och såg på makens breda rygg under den urtvättade hemmatröjan. Den där månatliga ritualen — ”för över pengar” — hade pågått i fyra år. Men just denna regniga tisdag i november var det som om något inom henne brast för gott.
– Erik, sade hon lågt och försökte hålla rösten stadig. Har du verkligen inte en enda krona kvar? Förra veckan handlade jag mat för tiotusen och betalade dessutom räkningarna. Av förskottet återstår nästan ingenting, och jag måste klara mig till lönen.
Erik smackade irriterat, drog av sig hörlurarna och snurrade runt i kontorsstolen. Hans ansikte hade fått samma förnärmade uttryck som ett barn som blivit av med sitt godis.
– Maria, vi har ju redan pratat om det här. Det är lågsäsong på jobbet, inga uppdrag kommer in. Du vet att jag lever på provision. Banken tänker däremot inte vänta. Mamma har redan fått påminnelsen via sms. Du vill väl inte att inkasso ska börja ringa henne? Hon har faktiskt högt blodtryck.
– Så din mamma har högt blodtryck, men jag har tydligen en sedelpress i nattduksbordet? Maria ryckte ur sladden till strykjärnet. Erik, i fyra år har jag betalat det här lånet. I fyra år har sjuttio procent av min inkomst gått till en lägenhet där jag juridiskt sett inte är någon alls.
– Nu börjar du igen! Erik slog ut med händerna. Hur länge ska du älta samma sak? Vi har gått igenom det hundra gånger. Lägenheten skrevs på mamma eftersom hon fick bättre ränta som pensionär och tidigare yrkesarbetande med förmåner. Vi sparade massor av pengar! Det här är för vår familj.
– Vilken familj, Erik? Maria gick fram till fönstret, där höstregnet piskade mot rutan. Rent juridiskt finns vår familj inte i den här bostaden. Det finns en ägare: Ingrid. Och så finns vi, hyresgästerna som betalar hennes tillgång. Eller rättare sagt, inte vi. Jag. För din ”lågsäsong” verkar av någon anledning pågå året runt.
– Ska du kasta pengar i ansiktet på mig nu? Hans röst blev gäll. Har du blivit så materiell? Jag bidrar också! Det var jag som gjorde renoveringen. Jag satte upp tapeterna!
– Tapeterna köptes för min bonus. Erik, jag orkar inte längre. Jag var hos tandläkaren i dag och behöver en krona. Det kostar pengar. Pengar jag inte har, eftersom lånet ska betalas i morgon. Jag har gått i samma vinterkappa i fem år. Och din mamma skröt förra veckan om sin nya päls, eftersom hon kan lägga undan hela pensionen när hennes barn hjälper henne med boendet.
– Räkna inte min mammas pengar! Erik for upp ur stolen. Det är lågt. Hon lät oss flytta in i sin lägenhet, och du…
– Hon lät oss bo i en lägenhet som jag betalar? Vilken generositet.
– Nu räcker det. Inget mer drama. För över pengarna. Jag tänker inte skämmas inför mamma i morgon om banken ringer. Och värm middagen, jag är hungrig.
Han satte på sig hörlurarna igen, och varje rörelse markerade att samtalet enligt honom var avslutat. Maria stod kvar och såg på hans nacke. I bröstet bredde en iskall tomhet ut sig. Kärlek, tålamod, hopp — allt som hon hade hållit fast vid verkade försvinna på en sekund. Kvar fanns bara en kylig, nästan beräknande klarhet.
Utan ett ord lämnade hon rummet, tog fram mobilen och öppnade bankappen. På kontot fanns fyrtiotusen kronor. Exakt tillräckligt för amorteringen och en liten rest till mat. Hennes finger svävade över knappen för överföring.
Då mindes hon samtalet hon råkat höra dagen innan.
Ingrid hade varit på besök och suttit i köket med en kopp te medan Maria sprang ner till affären. Men Maria kom tillbaka tidigare än väntat. När hon försiktigt öppnade ytterdörren hörde hon svärmoderns röst inifrån köket. Ingrid talade i telefon med sin äldsta dotter, Marias svägerska Sofia.
”Ja, lilla Sofia, allt går precis enligt planen. Lånet på lägenheten betalas utan problem. De har gjort en riktigt fin renovering.”