Maria är ju så ordentlig, hon putsar och fejar tills allt glänser. Sedan, när lånet väl är avbetalt, får vi se hur vi gör. Vad ska Erik med den till? Han är inte att lita på, och hans fru… i dag är hon här, i morgon kanske hon är borta. Du behöver bostaden mer, du har ju barnen och är ensamstående. Jag skriver över den på dig som gåva, var inte orolig. Det viktiga är bara att de fortsätter betala så länge.”
Dagen innan hade Maria försökt intala sig att hon missförstått. Att en mor inte kunde lägga upp en sådan plan bakom ryggen på sin egen son. Och att en svärmor inte kunde utnyttja en svärdotter som alltid behandlat henne med respekt och värme. Men nu, när hon såg Eriks likgiltiga rygg framför sig, föll alla bitar obehagligt på plats.
Hon stängde bankappen. Därefter öppnade hon en annan app, en för bokning av boende.
Efter tio minuter kom hon tillbaka in i rummet.
”Erik.”
”Nå? Har du fört över pengarna?” muttrade han utan att vända sig om.
”Nej.”
Han tvärnitade i spelet. På skärmen körde stridsvagnen rakt in i en vägg.
”Vad menar du med nej? Är det något fel på appen?”
”Nej. Det är inget tekniskt fel. Jag tänker bara inte betala.”
Först då snurrade Erik runt. I hans ansikte syntes en blandning av äkta förvirring och panik.
”Skämtar du? Maria, det är den tjugofemte i morgon!”
”Jag vet. Ingrid får betala. Det är hennes lägenhet. Eller så betalar du. Eller Sofia, eftersom det ändå är hon som ska bo där till slut.”
”Vilken Sofia? Har du blivit galen? Vad har min syster med saken att göra?”
”Mer än du tror, Erik. I går hörde jag vad din mamma sa i telefon. När lånet är borta tänker hon ge lägenheten till Sofia. För Sofia har barn, medan du, och nu citerar jag, är ’en opålitlig man’.”
Erik blev först kritvit i ansiktet. Sedan blossade röda fläckar upp över kinderna.
”Du stod alltså och tjuvlyssnade?”
”Jag gick in i mitt eget hem och råkade höra henne. Men det spelar ingen roll längre. Poängen är att jag inte tänker finansiera er lilla familjeplan mer. Jag drar mig ur.”
”Mamma skulle aldrig säga något sådant! Du hittar på alltihop bara för att rättfärdiga din snålhet. För över pengarna nu.”
”Nej. I morgon har jag bokat tid hos tandläkaren. Och till helgen har jag ordnat en vistelse på ett hälsohem. Mina nerver behöver tydligen repareras.”
”Du… har du fullständigt tappat förståndet? Vilket hälsohem? Och lånet då?”
”Det är inte mitt problem.”
Den kvällen bröt ett gräl ut som saknade motstycke under hela deras äktenskap. Erik skrek, stampade i golvet och anklagade Maria för svek. Han påstod att hon ville kasta ut hans mamma på gatan, trots att Ingrid ägde en alldeles utmärkt tvåa sedan tidigare. Maria svarade knappt. Hon packade bara. Inte allt hon ägde, bara det nödvändigaste för den första tiden.
”Om du går nu släpper jag aldrig in dig igen!” vrålade Erik och följde efter henne ut i hallen.
”Det är inte din lägenhet, så det är inte du som bestämmer om jag får komma in eller inte”, sa hon lugnt medan hon drog igen dragkedjan på väskan. ”Det är din mammas bostad. Ta det med henne.”
Hon tillbringade natten hos en väninna. Inombords gjorde det ont, men samtidigt kände hon en märklig lättnad. Som om hon äntligen hade fått kasta av sig en säck full med stenar som hon burit uppför en backe i flera år.
Morgonen började inte med kaffe, utan med ett telefonsamtal från svärmodern.
”Maria!” Ingrids röst skar i örat som krossat glas. ”Vad håller du på med? Erik ringde och sa att du stoppat betalningen. Banken har skickat meddelande om att det saknas täckning. Tänker du förstöra min kredithistorik?”
”God morgon, Ingrid”, svarade Maria och höll mobilen en bit från örat. ”Varför skulle jag förstöra något? Lägenheten är din. Lånet står på dig. Då får du också betala.”
”Hur vågar du tala så till mig? Vi hade ju en överenskommelse. Ni bor där, ni betalar.”
”Vi kom överens om att bygga ett hem tillsammans. Inte om att jag skulle bekosta en lägenhet åt din dotter Sofia.”
I andra änden blev det först alldeles tyst. Tystnaden var tung och tät.
”Du… varifrån har du fått det där?” Ingrids röst sjönk, blev mjukare, men samtidigt hotfullare.
”Världen är full av röster, Ingrid. Vet du, i fyra år var jag dum nog att inte förstå. Men även den mest godtrogna människa vaknar till slut. Jag lämnar in skilsmässoansökan. Och din egen bostad får du betala själv. Du har pension. Du har dessutom en ny päls. Sälj den, så räcker det säkert till några månaders amorteringar.”
”Din vidriga lilla orm!” skrek Ingrid. ”Jag förbannar dig!”