”Inte en krona ska du få av mig!”
Maria drog på munnen, men leendet blev hårt och bittert.
”Jag har ju aldrig sett en krona från dig tidigare heller. Allt har försvunnit in i din betong. Adjö, Ingrid.”
Sedan blockerade hon numret.
De följande två veckorna kändes som en absurd, overklig film som någon tvingat henne att spela huvudrollen i. Erik ringde från okända nummer, skickade meddelanden och dök upp utanför hennes arbete. Ena stunden hotade han med domstol — oklart vad han ens tänkte stämma henne för — nästa stod han där med blommor och blanka ögon och bad henne komma tillbaka.
”Maria, förlåt mig! Mamma hetsade bara upp sig, det var allt! Jag ska prata med henne, hon skriver över en del på mig!” gnällde han och grep tag i ärmen på hennes kappa vid entrén till kontoret.
”På dig?” Maria betraktade honom nästan med medlidande. ”Och vad skulle det förändra? I dag skriver hon över något på dig, i morgon ger du bort det till Sofia. Eller så lämnar du tillbaka allt till mamma igen. Du är mammas lille pojke, Erik. Du vågar knappt nysa utan hennes tillåtelse. Visste du om Sofias plan?”
Erik vek undan blicken.
Det svaret räckte.
”Du visste”, konstaterade Maria lågt. ”Och du teg. Medan jag slet på två jobb, tog extrauppdrag, sparade in på allt och nekade mig själv minsta lilla, gick du omkring och visste att de bara utnyttjade mig.”
”Maria, men Sofia är ju ensam…” mumlade han. ”Hon har det svårt… Och vi är starka. Vi hade kunnat köpa något eget senare.”
”Då får ni väl köpa något”, svarade hon. ”Ni är ju så starka.”
Maria hyrde en liten etta. Pengarna räckte med god marginal. Det visade sig nämligen att livet som ensamstående var nästan tre gånger billigare än att försörja en ”arbetslös” make och samtidigt bära upp ett bolån som inte ens stod på henne. Hon lät sätta in den dyra keramiska tandkronan, köpte en ny kappa och anmälde sig till en kurs i engelska.
Men historien med lägenheten var långt ifrån avslutad.
En månad senare fick Maria en kallelse till domstolen. Ingrid hade tydligen bestämt sig för att satsa allt på ett kort och lämnat in en stämningsansökan om ”obehörig vinst”. Hon krävde ersättning för fyra års boende. Enligt henne hade det aldrig funnits något hyresavtal, medan svärdottern hade bott där och dragit nytta av bostaden.
Maria gick till en advokat, en äldre man med listigt kisande ögon. Han läste igenom stämningen och skrattade länge, nästan förnöjt.
”Nåväl”, sade han till slut och putsade glasögonen. ”Då räknar vi lite. Har du kvar underlag på överföringarna?”
”Självklart. Allihop. Jag är ekonom, jag sparar allt. Överföringar till Erik med meddelandet ’bolån’, direkta betalningar till Ingrid när Erik inte kunde betala. Kvitton på byggmaterial. Avtalet med renoveringsfirman står i mitt namn.”
”Utmärkt. Då lämnar vi in ett genkäromål. Vi begär att det fastställs att det i praktiken var du som fullgjorde lånebetalningarna, och vi yrkar på erkännande av en ägarandel. Chansen är inte stor, eftersom bostaden formellt står på modern, men vi kommer åtminstone att skaka om dem ordentligt. När det gäller deras krav ska vi visa att det rörde sig om ett familjeförhållande och att boendet skedde utan hyra enligt muntlig överenskommelse. Dessutom överstiger dina investeringar i renovering och amorteringar vilken marknadshyra som helst, flera gånger om.”
Processen drog ut på tiden i ett halvår. Det blev en smutsig och obehaglig period. Ingrid låtsades få en hjärtattack mitt i rättssalen. Erik satt med huvudet nedböjt och mumlade osammanhängande så fort domaren ställde frågor.
Under förhandlingarna kom det också fram en hel del intressanta saker. Det visade sig att Erik inte bara hade varit utan arbete. Han hade dessutom i hemlighet tagit flera snabblån för sina egna ”små behov”, och nu ringde inkassobolagen inte bara till hans mamma utan även till Maria, trots att skilsmässan redan var på väg.
Till slut avslog domstolen Ingrids krav. Marias motkrav om att få en ägarandel avslogs också, precis som advokaten hade förutsett: lagen gick inte att runda, den formella ägaren var och förblev den formella ägaren. Däremot ålade domaren Ingrid att ersätta Maria för renoveringskostnaderna, just med hänvisning till obehörig vinst. Beloppet blev ansenligt, nästan en och en halv miljon kronor, eftersom Maria hade sparat vartenda kvitto på det dyra köket, badrumsinredningen och möblerna som de hade vägrat lämna tillbaka.
”Jag har inte sådana pengar!” skrek Ingrid efter att domen hade lästs upp. ”Jag är pensionär!”
”Och pälsen?” frågade Maria oskyldigt.